Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Ivan Gontjarov: Oblomov. 1859. (Svensk
översättning 1887.)
Om litteraturen följde den katolska kyrkans
förträffliga vana att utnämna ett nytt helgon
för varje generation -— och med mer än ett
halvt öga på ifrågavarande generations behov —
vore det en enkel sak att utse den diktade
gestalt, som nu är mogen för kanonisering. Inte
den ridderligt kämpande Don Quijote; inte den
oskuldsfulle Pickwick; absolut inte Robinson
Crusoe, denne alltför idoge stadsplaneingenjör,
ivrig att smälla upp ett nytt samhälle. Om
helgonens uppgift är att tillmötesgå det
undermedvetnas önskningar och vädja till det hos
människan, som är impopulärt hos henne själv, då
måste vi nu vända oss från dessa verksamma,
expansiva, produktiva karaktärer. Falstaff, den
fege, Oblomov, den sublime drönaren och
verklighetsflyktingen, tycks mig vara de självfallna
kandidaterna. Oblomov framför allt. I en
planerande värld planerar han sig själv till sömns.
I en värld av handling uppenbarar han poesien i
att uppskjuta till morgondagen. I en värld av
passioner uppenbarar han motsträvighetens
förtjänster. Och eftersom vi tar avstånd från hans
passivitet, bär han som en martyr vår längtan
efter den. Det är för oss han sover, för oss han
ligger dagdrömmande i sin säng, för oss han
i tankarna söker sig tillbaka till barndomens
arkadiska landskap, njuter minnenas opiat. För
vår skull, vi som lever i våra rena, välstädade
rum och rusar upp ur sängen när väckarklockan
ringer, ligger Oblomov bland sina loppor och
spindelvävar, sina olästa böcker, sitt uttorkade
bläckhorn och sina obesvarade brev. Medan vi
Denna artikel har i original varit publicerad i
den engelska tidskriften The New Statesman där
V. S. Pritchett ofta medarbetar på en avdelning som
ägnar stor uppmärksamhet åt äldre, mer eller mindre
klassiska böcker, alltså ett slags motsvarighet till
"Från bokhyllan". Red. hoppas i fortsättningen
kunna interfoliera de svenska bidragen under denna
rubrik med ett och annat prov på utländsk kritik.
har framgång, blir han bedragen. Och vid slutet
av vår bullrande dag ser vi hans ansikte — den
dästes och slappes månliknande ansikte, med det
förvridna uttryck av grämelse och lätt
galenskap, som man stundom kan iaktta hos månen —
vi ser hans ansikte betrakta oss med den
obotliges genomträngande, oroande kritik, med den
egendomligt förebrående blicken hos den som
har orätt. Långsamt, skuldmedvetet, söker sig
hans fot fram ur sängkläderna och hänger
tveksamt över tofflorna på golvet, och så, med en
rysning av skygghet inför innebörden i en så
anstötligt avgörande handling, dras foten
tillbaka igen. Vem vet vilka dyrbara grand av
känslighet, som går förlorade för själen, då en
människa låter fresta sig till att inta upprätt
ställning?
I hela den stora, besatta ryska
1800-talslit-teraturen är Gontjarovs roman i mitt tycke
mildast och mest fylld av medkänsla. Som så
många stora böcker växte den utöver sin
författares intentioner. Gontjarov var en av de nya
realisterna och reformatorerna. Han skrev för
att satirisera den gammaldags
besittaremän-niskans tröghet. Industrialiseringen av Ryssland
hade börjat, och han skrev för att lovprisa de
nya affärsmänniskornas dygder. "Oblomov" är
ett utomordentligt exempel på vilken tillgång
en propagandistisk avsikt kan vara för en
författare: hos en stor författare stimulerar den
begåvningen, tills avsikten uppslukas av verket.
Om han inte hade ägt geni, kunde Gontjarov
ha skrivit en pamflett. Men eftersom han ägde
geni, skapade han en av världslitteraturens stora
komedier. När man har läst den boken, hatar
man inte lättja, eskapism, dagdrömmeri — man
älskar Oblomov. Man har upptäckt en
människa, en ny människa, vars existens man aldrig
har anat; en absurd rysk adelsman, som på
något sätt finns inom oss själva. Och så
egendomligt är förhållandet mellan moralisk avsikt
och konst, att vi inte det minsta imponeras av
Stoltz, den verksamme, gladlynte affärsmannen,
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
