Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
som det är meningen att vi ska beundra. Det är
så enkelt och självfallet att beundra honom;
vårt sinne för rättvisa, vår människokärlek och
vår äventyrslust fordrar delikatare och svårare
uppgifter. Oblomov älskar Olga, Stoltz gifter
sig med henne; men, liksom Olga efter år av
lyckligt och lyckat äktenskap, har också vi en
känsla av att någonting gick förlorat, då
Oblomov ratades. Medan Gontjarov skrev — och
han arbetade många år på sin bok — såg han
igenom det komiska hos Oblomov och
upptäckte det värdefulla. Propaganda kan inte bli
konst utan att ha generositeten och modet att
välkomna den propagandistiska avsiktens
skenbara nederlag.
Man har skäl att beklaga — fastän dylika
beklaganden inte har hemortsrätt i kritiken —
att Gontjarov hade en avsikt och att han tog
den tillräckligt mycket på allvar för att skapa
den dygdige Stoltz. Stoltz är ingalunda
misslyckad som figur. Gontjarov var en
utomordentlig observatör och han var oförmögen att lura
på oss någon av de träaktiga eller sentimentala
idealgestalter, som våra victorianska författare
excellerade i. Han hade samma trohet mot
verkligheten som fanns hos Trollope. Vad man
kritiserar hos Stoltz, är helt enkelt att han alls
finns där. Boken skulle ha rett sig lika bra utan
honom, den kunde i själva verket ha tagit en
ännu mer överraskande och fantasirik vändning.
Detta framkastar jag inte som en ren gissning.
Vi vet nu tillräckligt mycket om Gontjarov för
att inse, att han inte var någon alltför
jordbunden realist; och ryska kritiker har påpekat, att
Oblomov är en betydligt mer subjektiv bok än
den vid första påseendet kan förefalla. Det finns
åtskilligt att läsa mellan raderna i teckningen
av Oblomovs karaktär. Att han får betala för
sin slöhet med att bli nersjaskad och bedragen,
har man lätt för att förstå. Vad mer? Ohälsa,
givetvis. Men där finns någonting annat. En
lätt fåra visar sig stundom mellan dessa milda
och drömmande ögonbryn; en märkbar torrhet
skänker då och då en obehärskad skärpa åt
hans röst. Oblomov rids av skräcken. Under
passiviteten ruvar ett latent vansinne, en vild,
bottenlös, tjutande förtvivlan. Nu bryter ju
vansinnet inte ut hos honom i romanen. När han
väl, med all neurotikerns osvikliga, strategiska
skicklighet, har dragit sig undan sitt förhållande
till Olga, sjunker han ner i ett bekvämt, fast
stulet, liv i sin värdinnas vård. Han är sjuk.
Hon behandlar honom moderligt. Hon ser i
honom ett oskuldsfullt barn. Det är chockerande
för en moralisk människa som Stoltz, med hans
tro på självbehärskningen, självkännedomen, det
mänskliga framåtskridandet; i Stoltz’ ögon är
Oblomov en människa, som har återgått till
naturen. Men mild och godhjärtad intill slutet,
ineffektiv, lycklig och välsignad av ödet dör
Oblomov under sömnen, skyddad mot sina
fiender och begråten av de få, som älskar honom.
Ingenting kan vara mer övertygande. "Charm"
är ett ord, som man har börjat vantrivas med,
men det måste användas här. Romanen har en
enastående charm, en outsäglig, nykter finess.
Men man kan inte komma ifrån, att dess andra
del, trots godhet och moral, är matt. Låt oss
för ett ögonblick föreställa oss, att Gontjarov
hade uppgivit sin gard. Antag att han,
ohämmad av moraliska avsikter, hade berättat mycket
mer av sanningen. Ty Gontjarov var givetvis
en potentiell Oblomov — den fete mannen med
den tröga och elaka tungan, som han kallades.
Och Gontjarov kände skräcken, han visste vad
den ville säga. Berättelsen om hans liv är en
av dessa vanvettshistorier, som kastar skugga
över litteraturen, liksom födelsens vånda sägs
kasta skugga över allas våra liv. Gontjarovs
minutiöst iakttagande läggning dolde en natur,
som förtärdes av malis och avund. Han var
långsam och vegeterande och skrev mycket litet,
och han kunde aldrig förlåta Turgenev hans
flinkhet, hans yrkesskicklighet och hans
framgång. Han fick för sig att Turgenev hade stulit
ett av hans uppslag och några av hans figurer,
och inte ens en förödmjukande offentlig
skiljedom förmådde kurera honom. Allteftersom åren
gick och Turgenevs rykte växte, byggde han
upp en fantastisk dossier av Turgenevs inbillade
litterära stölder. Avundsjukan växte som ofta
är fallet till förföljelsemani. Det är detta drama
som saknas: Oblomovs hat till Stoltz. Eller
alternativt Oblomovs hat till sig själv.
Dostojevski skulle ha insett det; men gudskelov lade
inte Dostojevski beslag på oblomovkaraktären.
Han skulle ha gjort honom mera ryskt kristen.
Men när jag tänker på saken, börjar jag
undra om jag inte har låtit förvilla mig till en
alltför snäv uppfattning av Oblomovs karaktär
och glömt bort hans ödmjukhet och dess
komplement: hans ofantliga, passiva högfärd. Ingen
kan kalla Oblomov en splittrad människa; han
4 BLM 1944 ii
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
