Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Köpmannen i Venedig av William Shakespeare.
Dramatiska Teatern.
"Köpmannen i Venedig" uppfördes förra året
på Burgtheater i Wien i en nyinstudering av
Lothar Müthel och med Werner Krauss i
Shylocks roll. Det säger sig självt att det inte var
en tillfällighet, att just detta shakespearestycke
valdes; Müthel förklarade sig triumferande ha
gjort rent hus med den shylockförfalskning som
de sista decennierna fått göra sig bred: att
uppfatta den ockrande juden som en innerst inne
tragisk och storslagen förgrundsfigur i dramat
vore en total missuppfattning av Shakespeares
avsikter, som uteslutande varit att i honom
framställa en komisk narr som får vad han
förtjänar. "Köpmannen i Venedig" är enligt Müthel
ett sagolustspel som är föga betjänt av att man
däri inläser några tragiska biavsikter. Shylock
är sagans elaka troll, och som ett sådant
framställdes han också av Krauss med illrött hår och
skägg omkransande ett blekrosa ansikte — "den
patologiska bilden av den östjudiska rastypen".
Att shylockfiguren i det nutida Tyskland är
användbar som antisemitisk propaganda förstår
man väl. Han behöver inte karikeras för att bli
motbjudande och han är förvisso i rikt mått
utrustad med de egenskaper som av
vulgärantisemitismen tillskrivs den judiska rasen.
Shakespeare hade mycket liten erfarenhet av judar,
och även om det är säkert att han inte skulle
ha varit antisemit om han levat i dag så är det
ingenting förvånande i att han lånade sig åt den
råa och övermodiga inställning till den utstötte,
penningutlånande juden som helt oreflekterat var
förhärskande hos den elizabethanska publiken.
Det lönar föga mödan att söka frita
"Köpmannen i Venedig" från antisemitism genom att
uppförstora Shylock till en tragisk figur som
rentav blir utsatt för ett justitiemord. Man kan
ömka honom, när han överges av sin tanklösa
dotter och när han som ett inringat villebråd
kämpar för sin rätt gentemot en övermakt som
vränger lagen med hänsynslös advokatyr, men
man kan inte komma ifrån att han lider sina
gärningars lön. Han är ett monstrum av girighet
som gärna skulle vilja ha sin dotter tillbaka
död om bara kistan var full av de rikedomar
hon bestulit honom på, och inga oförrätter mot
honom i det förgångna från Antonios och hans
gelikars sida kan ursäkta den lömska hämnd
han funderar ut åt sig. Vi måste acceptera
Shylock som en till massans smak appellerande,
med fantastisk utrycksfullhet utförd nidkarikatyr
av juden, låt vara med moment där
Shakespeares förmåga att se det mänskliga och
patetiska även hos en vrångbüd lyser igenom, men
vi bör besinna de historiska förutsättningarna
för porträttet. Tyvärr kan man befara att en
modern publik inte genomgående har denna
historiska blick utan alltför villigt anammar den
shakespeareska sagokrumeluren som ett belägg
för sin antijudiska vidskepelse.
Den svenska publiken älskar nu en gång för
alla "Köpmannen i Venedig" alldeles särskilt,
därför har den nu kommit upp igen på
repertoaren medan andra av mästerverken spelas
alltför sällan. Men visst är "Köpmannen i Venedig"
ett förtrollande stycke, växlande som en
aprildag mellan lyckligt soldruckna stunder,
okynniga kastvindar och en och annan mullrande
urladdning. Och på den händelserika dagen följer
den ljuvligaste stilla natt då kärlekslyriken i kapp
med månstrålarna spinner in sceneriet i ett
skimmer av överjordisk skönhet. Den symboliska
växlingen mellan Venedigs ävlan, gyckel och
strid om pengar och ära och Belmonts
arkadiska sagoland där skönheten och det fina vettet
för spiran bjuder på ett kontrastspel som är
ojämförligt vederkvickande och i vilket var och
en kan lägga in sin erfarenhet av verklighet och
dröm, besvikelse och längtan. De första akterna
är kanske litet röriga och bitvis poetiskt
torftiga, men i gengäld är rättegångsscenen något
av det mest spännande och sinnrika
Shakespeare någonsin skrivit. Och det är inte bara
Shylock bland figurerna som tillhör de odöd-
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
