Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
liga, hans motpol den väna och visa Portia är en
av litteraturens oemotståndligaste kvinnor, hos
vilken charmen och intelligensen ingått en
fulländad förening. För att understryka hyllningen
till det suveränt och ändå mjukt kvinnliga har
Shakespeare gjort de bägge unga ädlingarna
Antonio och Bassanio Portia klart underlägsna
både i fråga om det ena och det andra. De
är säkert skisserade, Antonio i mörka,
Bassanio i ljusa färger, men inte genomtecknade,
varför åskådarens fantasi ges tillfälle att fylla i
efter eget skön. Man skall bara inte gå så långt
att man försöker göra Antonio intressantare än
han är, till någon sorts proto-Hamlet, och
Bassanio lättsinnigare än han är, till en sol och
vårman som gör bruk av sin behaglighet för
vänner och kvinnor till att finansiera ett
ansvarslöst dagdrivarliv. Antonio lider helt enkelt litet
grand av spleen, Bassanio är en obetänksam,
impulsiv ung man utan större djup men med
en bestickande vitalitet, som är så stimulerande
att den gott kan vara värd litet moraliskt
överseende från dem som värmer sig vid den.
Dramatens föreställning, som följer Hagbergs
av Ivar Harrie och Hjalmar Gullberg smidigt
moderniserade text, är mycket angenäm för
ögat och örat, vältrimmad, utstuderad och litet
lyxig, som teaterns stil för närvarande är. Några
förbrytelser mot den goda smaken letar man
förgäves efter, uppseendeväckande originella och
starka grepp likaså. Både Alf Sjöberg och
Sven-Erik Skawonius, som delar äran av
uppsättningen, är mycket intelligenta och kultiverade
herrar, men deras begåvning är inte nyskapande
utan eklektisk. Vad man först och främst
beundrar i deras iscensättning är det sinnrika sätt på
vilket de löst problemet att utan att göra bruk
av vridscenen med minsta möjliga tidsförlust
och ommöblering få föreställningens nitton
scenbilder att avlösa varandra. Det har skett genom
att på djupet indela scengolvet i tre plan (det
mellersta terrassformigt uppbyggt), vilka vid
behov kan avgränsas från varandra genom
draperier och fonder. För att uppväga det
ibland snäva utrymmet på djupet samt för att
ge ökad rörlighet åt bilderna har man använt
sig av en höj- och sänkbar balkongbrygga
tvärsöver scenöppningen. Scenerna skiljes åt genom
några sekunders mörkläggning, och den gamla
aktindelningen är övergiven till förmån för en
enda längre paus, inlagd före domstolsscenen.
Även speltempot är sådant att alla hotande
longörer drivs på flykten; tråkigt har man
minst av allt. De olika scenbilderna är lika
många smakfulla tavlor, stämda i delikata färger
och med välberäknad gruppering och
kostymering av figurerna. Tiepolo och Guardi har varit de
närmaste förebilderna för detta sceniska måleri,
som endast i ett par fall tangerar det kitschigt
sötaktiga. Sjöberg har här alltså försökt sig på
samma effekt som tidigare i "Som ni behagar",
att ge Shakespeare i rokoko. I och för sig
behöver inte anakronismen vara förkastlig. Den
var uteslutande uppfriskande förra gången, men
här blir den diskutabel. Det slår upp kalla pustar
av rå och blodig medeltid i "Köpmannen i
Venedig" som kräver ett gensvar i den sceniska
utformningen, dessutom blir varken den
psykologiska eller ekonomiskt-sociala bakgrunden till
Shylocks drama riktigt begriplig när den flyttas
över till 1700-talet. Personligen skulle jag ha
föredragit en föreställning i renässans med
sparsammare accessoarer, mindre grannlåt och
oväsen, stramare i linjerna, mera mättad och
expressiv i färggivningen. En nackdel med den
sjöbergska rumsdispositionen är också att
eftersom de djupare liggande scenutrymmena
reserverats för Belmonts slottsterrasser så har det
inte blivit plats för någon enda verklig utsikt
över Venedig, den skönaste stadsbilden på
jorden. En gondol utmed rampen (som får stå
kvar även i de första belmontscenerna) och ett
par gathörn med en trång gränd emellan är nu
allt som blir kvar av den venetianska
lokalkoloriten.
Skådespelarna har drillats hårt av regissören
intill minsta gest och varje steg och tonfall. Men
om man bortser från att karnevalsyran ibland
tar sig litet ingymnastiserade uttryck (på- och
avtagandet av masker kan här och där verka
irriterande) så är spelet inte ofritt i någon av
de bärande rollerna. Inga Tidblad är en
förtjusande Portia, mera flickaktig än drottninglik
visserligen, men sådan är nu hennes naturliga
stil. Är hon litet kort i domarrocken så är hon
desto mera oemotståndlig när hon får släppa
sitt gäckeri löst i uppgörelserna om ringen.
Hennes tärna Nerissa spelas humoristiskt men
en aning kokett av Mai Zetterling. Uno
Hennings Antonio accepterar man gärna; han har
ålagts att tänka på sin sorgbundna värdighet
men sätter till en nypa ironi som är mycket
verkningsfull. Arnold Sjöstrand är en
man-häftig, hurtigt deklamerande Bassanio, mycket
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
