Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
mer är inte att göra av rollen. Paret Lorenzo—
Jessica utföres av Frank Sundström och Mimi
Pollak; den senare är några år för gammal för
uppgiften, men i den underbara bekännelsen till
musikens makt kommer hennes melodiska röst
väl till pass, medan Sundström gott kunde ha
släppt på litet mera av det lyriska vibratot.
Slutligen Holger Löwenadler som Shylock. I den
motbjudande scenen med Tubal blir han för
skränig, men annars lyckas han beundransvärt i
att mimiskt, plastiskt och vokalt göra figuren på
en gång fantastiskt skrämmande och mänskligt
patetisk. Det är otvivelaktigt en judegubbe som
Shakespeare och hans samtid skulle ha gillat,
förmodligen också Julius Streicher.
Georg Svensson
Kärlekens komedi av Henrik Ibsen.
Göteborgs Stadsteater.
Man ser denna föreställning med liknande
förnimmelse som när man går till läsningen av
avdelningen "Från bokhyllan" i BLM. En känsla
av skön semester från det dagsaktuella och ändå
en nyfikenhet på varför just detta verk valts
och vad som ändå kan vara dagsaktuellt i det.
En eggande doft av undanryckt studerkammare
och gammalt skinnband.
Den yttre anledningen är förvisso ej svår att
finna. Den ryms i orden norsk exil, Halfdan
Christensen och Hans Jacob Nilsen. Göteborg
fick en uppvisning i klassisk norsk teater utan
att ta biljett till Oslo (vilket för övrigt just nu
varken skulle ha lönat sig eller gärna låter sig
göra). Det stod en aura av på en gång vårluft
och vördnadsvärd tradition kring denne
diktare Falk, sådan Hans Jacob Nilsen gestaltade
honom, med fladdrande halsduk och svart
sammetsjacka, och läsande vers med höjt ansikte,
så det klang och sprakade. Helst stod han i
kvartsprofil mot publiken, med fötterna skilda
och ena axeln lätt uppdragen, och favoritgesten
var att slå ut med händerna från hängande
ställning. Non imitandum för en ung
generation, men i hög grad observandum et
admiran-dum, så fulländat som denna
representationskonst här behärskades. Förnämt klassiska
mönster följde Halfdan Christensens grupperingar
på den djupa scenen, med Oslofjorden som
stämningsrik fond. Tyvärr kunde ju ingen begära att
gästregissören skulle ha hunnit bibringa de
lokala skådespelarna den mest behövliga läxan,
det tydliga talets konst. Faktum är, att Hans
Jacob Nilsen på raderna uppfattades bäst av
samtliga, trots det främmande språket, och trots
att han inte alls forcerade röstresurserna.
Vad de svenska skådespelarna beträffar,
betydde föreställningen en framgång framför allt
för Karl-Magnus Thulstrup och Sture Baude.
Den förres unge teolog var en kostlig rollstudie.
Skådespelaren borde oftare än vad som sker få
karaktärsuppgifter av mer komplicerat slag än
den hurtige unge man, han oftast får göra. Sture
Baude var magnifik som frestaren Guldstad,
och visade sig kunna sköta en versdialog
perfekt, vilket man annars nästan trodde att Maria
Schildknecht var ensam om på teatern. Den
kvinnliga huvudrollen, Svanhilds, hade
anför-trotts åt Wanda Rothgardt, och även om hon
inte glänste, så skämde hon lika litet som någon
annan uppträdande sitt parti. Benkt Åke
Benktssons entré som pastor Stråman med oändligt
antal telningar väckte fullt begriplig
publikbelåtenhet.
Ibsen har så länge och slentrianmässigt
beskyllts för att vara passé, att kritiken nu för
varje ibsenpjäs nödgas förvånat konstatera att
den verkligen ännu lever både med problem
och poesi. Det är nästan banalt att få lov att
instämma. Inte kan man skylla på tiden om
denna komedi ej helt övertygar. Den charm,
som den har haft, har den kvar, och den är
uppenbar nog; de uppenbara svagheter, som den
också har, dem har den alltid haft. Det är alltid
något svagt i ett berättande diktverk, där en
poet figurerar som huvudpersonen (något
haltande, mittemellan objektivitet och
subjektivitet). Och vi, som upplevat Freud efter Ibsen,
kunna ju ej låta bli att småle, när vi se en
författare, som varit gift ett år, gå till så ilsket
angrepp på äktenskapet och i stället så ensidigt
lovprisa förlovningens lycka, ja, till och med
den brutna förlovningens. Tidigare indignerades
man över samma sak. Men det är också hela
skillnaden. Ebbe Lindé
De kommo till en stad av J. B. Priestley.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
... och de kommo i mörkret. Tassande en och
en. Omskakade av något oåterkalleligt, ännu ur
stånd att fatta, att detta inte är Wiltonsbridge
eller Middlesborough. Åskådaren undrar först
om han åkt tjugufem år tillbaka i tiden till
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
