Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
"Kungajakt" är en passabel äventyrsfilm,
gjord utan respekt för det historiskt rimliga
och med många lättsinnigt hopkomna detaljer,
synnerligen stilfullt iscensatt och vackert
fotograferad samt med enstaka goda regimoment.
Krogslagsmålet i början är en mustig
genretavla, några ridscener har en härligt böljande
rytm, landskapen är övervägande vackra. Men
skeppsbrott som inte verkar storm i en
tvättbalja kan tydligen ännu inte åstadkommas på
svensk film. Georg Svensson
En engelsman for till Frankrike (The
Foreman Went to France). Charles
Frend. Ealing Studios.
För att rädda tre specialmaskiner från att
falla i fiendens händer vid det franska
sammanbrottet far en förman vid en engelsk
vapenfabrik (okonventionellt spelad av Clifford
Evans) på egen risk över till Frankrike, lyckas
nätt och jämnt med ett par vilsekomna tommies’
och en söt amerikanskas hjälp få maskinerna
på en lastbil innan den tyska pansarvågen
sköljer över den stad där de befann sig.
Sällskapet tar sig efter diverse äventyr fram till
kusten genom flyktingsströmmen, de tyska
linjerna och diverse fällor som franska
femtekolon-nare lägger ut för dem. Dessa äventyr får man
mest ana sig till, ty så fort det drar ihop
sig till en sammanstötning har censurens sax
ingripit, tydligen för att skydda våra vänner
tyskarna från den hemska misstanken att skjuta
på den värnlösa civilbefolkningen eller använda
skumma metoder och lejda hej dukar för att
uppnå sina syften. Tyvärr har filmen inte
överlevt dessa med sällsynt ovarsamhet gjorda
operativa ingrepp. Det är synd, ty det var säkert en
bra film av den halvdokumentariska sort som
engelsmännen under kriget så väl lärt sig
behärska. Georg Svensson
Ungdomssynder (Péchés de jeunesse).
Maurice Tourneur. Continental films.
"Ungdomssynder" hör till de nyordnade
franska filmer, som på ett skickligt men något
spasmodiskt sätt försöker hålla den gamla beska
franska komedistilen vid liv. Den är franskt
tänkt, skådespelarna är som vanligt utmärkta
om än inte bländande, men överraskningstempot
är avsevärt nedsatt, fotograferingen
medelmåttig, de desillusionerande satiriska poängerna
mekaniserade och märkta av det trötta sken
som inte går att hålla uppe och det
moraliserande propagandaslut som inte går att undvika
— men väl mildra med halvhjärtad, ironiskt
skamsen esprit. På sitt enklare sätt ansluter den
sig till den psykologiskt förklarliga mirakelstil,
som inleddes med den intelligent mystifierande
"Mordet på jultomten". I bakgrunden finns ett
slott med till synes outtömliga tillgångar, och
handlingen vill visa hur slottets ägare, den
gamle egoistiske ungkarlen monsieur Lacalade,
förvandlas till en snäll farbror som firar
Barnens dag året runt.
Uppslaget till "Ungdomssynder" är så gott
som hittat hos "Ungkarlspappan", och den
rapsodiska utformningen kan närmast återföras på
Duviviers "Drömmarnas vals". På sin ålders
vresigt mullrande höst finner monsieur Lacalade
sitt slott ödsligt och ekande tomt och grips av
längtan efter de fyra söner, som han vet med
sig ha varit med om att sätta till världen med
fyra kvinnor, av vilka dock ingen varit värdig
att bli hans hustru. Han ger sig ut på jakt efter
sitt lättsinniga förflutna, hamnar i skiftande
miljöer (en krog, en operapremiär, ett
nöjesfält, ett barnhem) och får uppleva hårdhänta,
komiskt turnerade besvikelser, innan han
äntligen får sluta sin fjärde son till sitt
fadershjärta och förvandla sitt slott till lyxpensionat
för föräldralösa barn.
I huvudrollen återser man Harry Baur, som
här är ovanligt till sin fördel;
millionärströtthetens mensurer är djupt ristade i hans påsigt
magnifika skråpuksansikte, och de förbluffade,
ångerköpta, martyrbittra och samtidigt nästan
omärkliga ryckningar varmed detta ansikte
inregistrerar ödets oförklarliga slag är briljanta.
Hans kvinnliga motspelerskor är alla
förträffliga, förträffligast kanske Monique Joyce som
en klatschigt vulgär simhopperska i parodisk
american style. I en biroll lägger man med
stort nöje märke till Pierre Bertins av
entusiastisk snällhet jäsande och av fadersstolthet
upplösta ansikte lutat över en violoncell, som han har
lyckan att traktera under sin förmodat geniale
styvsons dirigentskap. Erik Lindegren
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
