Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Cabin In the Sky. Vincente Minnelli.
Metro-Goldwyn-Mayer.
Samtidigt som amerikanerna vägrar att ge
negrerna en någotsånär likaberättigad plats i
samhället och umgänget, sentimentaliserar och
idylliserar de dem hejdlöst i filmer av den här
arten, där ingen vit person får ens så mycket
som skymta framför kameran, och de stackars
negrerna lånar sig åt spektaklen med något av
den tragikomiska undergivenheten och
skickligheten hos dresserade djur. Den avsiktliga
verklighetsförfalskningen från producenternas sida,
som skall söva publikens dåliga samvete, skapar
en olust som inte skingras av att negrerna
uppenbart släpper lös sin livs- och spelglädje
i god tro. Det finns många goda artister i denna
film, sjungande, steppande, dansande och
spelande, med uttrycksfulla ansikten och kroppar,
men hur äkta de än må vara så är de alla mer
eller mindre deklasserade i nöjesindustriens tjänst,
vackra och rörande vildar som sålt sin
ursprunglighet för glaspärlor och eldvatten. Blandningen
av musical show och mirakelspel i "Cabin In
the Sky" är inte heller vidare smaklig. De
himmelska och underjordiska potentaternas kamp
om en liten svart syndares själ åskådliggörs
i en dröm som är färgad av negrernas
troskyldigt naiva religiösa föreställningsliv, men det
sätt varpå dessa bibliska fantasier utnyttjas är
allt annat än fromt och naivt. Man behöver inte
vara varmt troende för att reagera mot de
ogenerade övergångarna från innerligt skälvande bön
till ögonrullande och höftvickande hotsång, från
swingorgier till himlafärd. Ytterst medveten om
sin svarta hundrakiloscharm och vitalitet är
den berömda Ethel Waters, och visst är hon en
personlighet och en sångerska, men hon simmar
litet för behagfullt omkring i sin egen
sentimentalitet. Mera genuin är "Rochester"
Anderson som Little Joe, han är en begåvad komiker
med stämband som formligen skriker efter en
oljekanna. Georg Svensson
Folket utan fosterland (So Ends Our
Night). John Cromwell. United Artists.
Denna välmenta hollywoodprodukt bygger på
Remarques ganska svaga roman om politiska
flyktingar, "Vrakgods". Det är alltså för mycket
att vänta sig någon mera skakande skildring
av flyktingarnas inferno; flyktinglivets "ljusa
sidor" framhävs obetänksamt; kärlekshistorierna
är starkt romantiserade; den ena slutar tragiskt
heroiskt, den andra lyckligt, och åskådaren kan
gå hem litet tolerantare än förr, ytligt gripen
och till intet förpliktad.
Filmen är emellertid påfallande vårdat
uppsatt; de österrikiska, tjeckiska, schweiziska och
franska miljöerna har iokalfärg, och folktyperna
är väl träffade. Av skådespelarna lägger man
främst märke till von Stroheim och Anna Steen,
som spelar sina biroller på ett sätt som kommer
de amerikanska aktörerna att verka ambitiöst
förskruvade och oerfarna. Bäst av de senare är
Margaret Sullavans inte riktigt renrasiga kemist;
hennes egendomligt gråögda väsen utstrålar
verkligen någonting av en järnkall
gryningstimmes förslitna melankoli och paradoxalt
nyfödda hopp. Den landsflyktige tyske kaptenen
spelas av Fredric March med det alltför
statu-ariska hjältemod, som måste betecknas som en
infantilismens önskedröm. Det är troligen både
regissörens och skådespelarens fel, att åskådaren
aldrig får en känsla av fara, när denne kapten
bistert blickar ut i ett nattmörker som myllrar
av jagande nazister och blodhundar. När han
per telefon får reda på att hans hustru ligger
döende vacklar han däremot ut från
telefonhytten så ytterligt nedbrutet, att hela intresset
koncentrerar sig på hans nästan dubbelvikta,
obekväma kroppsställning i stället för på hans
själstillstånd, som ytterligare "återspeglas" i den
tjockt påbredda kallsvetten på hans panna
— vilken i sin tur framgångsrikt får åskådaren
att reflektera över att många flyktingar många
gånger saknat matfett. Och det var kanske det
som var meningen? Erik Lindegren
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
