Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ningsvärd behändighet vevar på de historiska
pastischernas positiv och förevisar en gammal
apa i den medeltida narrens bjällerklingande
kåpa. Något spår av diktande fantasi finner
man ej i dessa bilder från medeltidens Visby.
Redan i sin födelsestund är denna lyrik täckt
med ett tjockt lager av damm och så
konventionell att man genast börjar gäspa. Hellgren
lär tidigare ha varit inne på andra vägar och
hämtat vatten ur levande källor. Man får hoppas
att han snart återvänder dit.
Olof Lagercrantz
Otydbara längtan
Harald Forss: Valda dikter. Wahlström &
Widstrand 1943. 4: 50.
Harald Forss, vars jordiska hemort är den
välbyggda skostaden vid Svartån med slottet
och svanarna, har efter en period av
för-håning och förbiseddhet genom några
tidningsartiklars förmedling blivit ett åtminstone
för litterärt intresserade känt namn och
presenteras nu för första gången för en större
allmänhet i en volym "Valda dikter" med
förord av Olof Lagercrantz. Sex diktsamlingar på
eget förlag — det är ett ovanligt författaröde
i nutiden. Dock inte så ovanligt som de
schablonpratande tror, för diktaren har i vår tid
svårare än någonsin att få kontakt; det är
bara det att likgiltigheten numera yttrar sig på
annat sätt än förr och att diktarens galenskap
och besynnerlighet följaktligen blir en
annorlunda besynnerlighet och galenskap än
fordomdags. Det har berättats mig, att Forss en gång
fick ett brev från Karin Boye, som skrev att
hon aldrig hade stött på en skald som så
älskade nyanser. Poeten svarade med att kalla
sin nästa bok "Jag är nyansernas älskare".
Själv är jag troligen inte det mest idealiska
mottagarinstrumentet för den rent
musikaliskromantiska ordkonsten i Harald Forss’ "Valda
dikter". I flera fall grips jag av en osäkerhet
i fråga om andemeningen som är till skada
för helhetsintrycket. Det känns som när man
slinter. Men vad jag väl kan förnimma är den
originala musik som stiger och faller i
högtidsfulla, mjuka rytmer och en då och då
oändligt smekande ordkonst. Det talas i dessa
dikter i dunkla suggestiva ordalag om Någon
som spelar och som bereder skönhetens och
fridens gåva: skalden har endast att vara
obönhörligt trogen och bereda sig för den
makt som vidrör hans lyra. Beredelse och
bebådelse synes mig vara nyckelord i fråga
om Harald Forss’ lyrik. Han är det lyssnande
örat, begravt under havets sand, det inåtvända
ögat med trött pupill, den kupade handen som
infångar ljuset och friden. "Grenen gungar"
heter en enkelt fattbar naturdikt:
Grenen gungar
rymden är dess vagga —
vinden rör så stilla
med sin hand.
— Grenen sover,
iskristallen sjunger.
Någon ägnas
rymdens frid
i denna stund.
"Otydbara längtan" är det sköna namnet på
en skön dikt. I första avsnittet talar diktaren
till och om sig själv som en redan bortgången
— ett i modern poesi vanligt motiv — en
broder som "sorgbemättad" lämnat livet utan
att ha gett uttryck åt sin otydbara längtan. En
sådan längtan, mer eller mindre otydbar — till
friden, döden, skönhetens källa, gud — väller
genom all romantisk lyrik; det är dess eviga
grundton.
Ett annat poetiskt urmotiv är ensamheten
bland människorna. Många av Forss’ dikter
talar om en sådan ödesbestämd isolering,
såsom "Sluten i en skugga" och dikten om
"folket i staden", där främlingskänslan får
stolta men alltigenom ädla uttryck.
"Omätligt avstånd" heter en annan:
Omätligt avstånd skiljer oss från människor.
De tända ljus och glamma
och då vi nalkas med vår tystnad, vår enda glädje
känna de som is kring sina hjärtan.
De vet ej av den inre värme som vi bär.
— Vårt bröst har aldrig slutit dessa barn.
De se mot oss med dagens kalla anletsdrag.
Lagercrantz har säkert rätt i att dessa
dikter öppnar sig mer och mer, allteftersom
melodien sjunger in sig i örat. Enligt poetens
intentioner bör de uppfattas mer genom
sinnenas förmedling än intellektets:
Trevande började du försöka fatta vad det var frågan
om
men helt snart kom du underfund med att du ej var
någon teckentydare —
och då smög sig något tungt in i din håg,
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
