Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
heter det i "Otydbara längtan". Det är ofta fråga
om rena stämningar, återgivna med bristande och
slöjlätta ord. Det svarta och det vita är
skaldens älsklingsfärger, den vita snön, den svarta
marken, alabasterns vithet och skuggans svarta
bård, och i dikten om svanen och hans
systerbild i det mörka vattnets spegel klingar det
svarta och det vita mjukt tillsammans i ett
ackord. I kärleksdikterna kommer andra
färgtoner in: de har ett mystiskt ljuvt och ofta
översvinneligt romantiskt ordval. "Mysteriernas
hängivne" kallar sig skalden, och ibland grips
man av den oåtkomliga skönhetsupplevelsen
bakom de antydande orden, såsom i den
högtidligt extatiska "Jag har uppnått":
Jag har uppnått månens ljuvaste blick.
I det mörkblå schatullet bevarar jag min dyrbarhet,
ty den stora aftonen har kommit
och oöverstiglig möter tröskeln.
—- I nalkande, I fåfänge, allt är fullbordat.
Mot den svarta atlasen vilar skönhetens hand.
O stenblinda, tårlösa släkte,
er svepning, den trådslitna, dagen bereder:
Jag har uppnått månens ljuvaste blick.
— Allt är fullbordat.
Det är säkert lyckligt att en skald av Forss’
särart presenteras för allmänheten i ett urval
som det föreliggande. Man gläder sig åt att
det har blivit gjort och hoppas att äkta
gensvar måtte följa på äkta vädjan.
Margit Abenius
Attisk komedi
Menandros: Skiljedomen. Tolkad av Emil
Zilliacus. Gebers 1943. 4: 75.
Om Aischylos är det attiska sorgespelets
skapare, så är Menandros den nya attiska
komediens upphovsman och därigenom förebild för
inte bara den latinska komedien utan också för
Moliére och Holberg, ja, ännu senare tiders
komediförfattare — detta är enkla och
elementära sanningar. Men ytterst få
Menandros-origi-nal har ju kvarlämnats till eftervärlden: av
komedien "Skiljedomen", den utförligast
bevarade, kan man räkna med att ungefär två
tredjedelar finns i behåll.
"Menandros’ lustspel är en nykter och
jord-bunden skapelse, en rent realistisk diktart, som
aldrig förirrar sig utanför sin egen snävt av-
gränsade värld: det borgerliga, för att inte säga
kälkborgerliga livet i det samtida Athen" — så
karakteriserar Emil Zilliacus föremålet för sin
senaste tolkning.
Men om horisonten kan förefalla trång hos
Menandros — den ekonomiskt oberoende
ädlingen, lebemannen som studerade sin tids
jeu-nesse dorée och som kunde fälla det bevingade
ordet att ingenting mänskligt var honom
främmande — så har han ju med så utsökt konst
återgett sin värld, att den för alltid blivit
levande. Den illusionslöse och skeptiske mannen
serverar inte moralkakor: han tror inte på
släktets förändring till något bättre. Menandros är
prototypen för den resignerade, behagligt
konverserande, förstående och ironiske författaren.
Något av hans anda, hans resignation och leende
skepsis går igen hos Anatole France.
Det är onödigt att här ingå på innehållet
i komedien "Skiljedomen". Vad man däremot
har all anledning att framhålla är dgn njutning
som Zilliacus’ formfulländade tolkning bereder
läsaren. Vacker, uttrycksfull och ren är versen
i denna tolkning. Ett bevis för dess standard
kan det kanske vara, att man vid ett enda
tillfälle stötes av en knagglighet i dessa jamber.
Det gäller raden
Han gav dem dessutom en ränsel full
där betoningen onekligen blir egendomlig. Men
detta är ju en petitess, och villigt vill man
betyga, jag vet inte för vilken gång i ordningen,
sin tacksamhet över den konst varmed Emil
Zilliacus gör klassisk dramatik tillgänglig för
svensk publik.
Ett brottstycke må som prov på både
verstolkningens fulländning och som karakteristiskt
för Menandros’ vemodiga levnadsvisdom
slutligen återges här:
Den anser jag har levat lyckligast,
0 Parmenon, som tidigt återvänder
till utgångspunkten, efter att ha skådat
allas vår klara sol och himlens stjärnor
och vattnet, molnen, elden. Lever du
1 hundra år eller en liten tidrymd,
dig möta ändå alltid samma syner
och något större skall du aldrig se.
Betrakta då den tid jag talar om
som vore den blott ett slags folklig fest,
ett stadsbesök med folk som trängs på torgen,
med tjuvar, tärningskast och tidsfördriv.
Uppsöker du i tid ditt härbärgsrum
spar du din vägkost och blir ingens ovän.
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
