Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Fastän "Ett blad i stormen" har hämtat sitt
ämne från en av historiens stora folkvandringar
och vill ge en uppfattning om de oerhörda
problem och lidanden, som skapats av att
mellan tio och femton millioner kineser tvingats på
flykt undan den framträngande japanska armén,
bygger den varken på massverkningar eller på
en jagande ström av intryck och antar heller
aldrig karaktären av etsande och förvirrad
mardröm. Den vilar uppenbarligen heller inte
på några förstahandsintryck. Den skildrar en
revolution, en folkresning, en förödelse utan
motstycke men saknar allt tragiskt patos och
egentligen all dramatik. Sin styrka har den i det
stora perspektivet men också i en rad små
scener som har något av legendens enkla,
gripande verkan. Man minns den lungsjuka
flickan på flyktinghemmet och hennes död efter
ett japanskt bombanfall, den gamla kvinnan
som stilla smeker sin väntande fina kista av
lönnträ, och som dör av glädje när hon återser
den son hon sökt i hela sitt liv. Man minns
den nattliga färden över sjön med den döde
ädlingens lik, och den gamla ålderdomssvaga
kvinnan, som sedan hon sörjt för sin dotters
framtid, oförmärkt kastar sig överbord för att
inte hindra sönernas rörelsefrihet. Man minns
den våldtagna kvinnan, som stryper sitt barn
då hon får för sig att det är japanen och inte
hennes man som är barnets far. Man minns
också den unge aristokraten Poyas kyliga ord:
"För att Kina ska vinna kriget måste japanerna
vara så omänskliga att man kan få befolkningen
att bränna och förstöra sitt eget land. Alla
måste känna sig som jagade djur. När vi har
kommit så långt saknar alla militära operationer
betydelse."
"Ett blad i stormen" är nog framför allt ett
manande uttryck för förhoppningen, att det
segrande och pånyttfödda Kina ska kunna rädda
med sig det bästa i sin gamla kultur. Men
den är också en konstfull och sinnrik produkt
av en gammal litterär tradition, kanske något
verklighetsfrämmande och pressat konstruktiv
— naturligt nog eftersom den bör vara ett
resultat av många taktiska och kloka avvägningar.
Som diplomatiskt aktstycke förtjänar den högsta
beröm, som krigsroman hör den i varje fall till
de intressantare. Erik Lindegren
Primitivismen i
verkligheten
Peter Freuchen: Eskimå. Översättning av
Lisbeth och Louis Renner. Bonniers
1943. 12: 50.
Att läsa Peter Freuchens roman om den
store Mala är som att träda ut genom en port
till en ny och sällsam värld, där allting har
liksom andra dimensioner än de vanliga. Man
förflyttas plötsligt till en tillvaro som i många
stycken måste likna den våra förfäder levde i
för flera tusen år sedan. Visserligen ha
eskimåerna gjort bekantskap med de vita männens
vapen, deras eldvatten, tobak och te, som de
byta till sig vid kusten, när fångstfartygen
komma för att jaga val och köpa skinn, men
det är yttre ting, och varken präster eller
poliser ha hittat vägen till dessa människans
yttersta utposter mot den eviga kölden. Här
lever ett folk som lyder primitivare lagar, här
är kampen för tillvaron naken och hård, här
är livets gåtfulla ekvation reducerad till sina
mest elementära faktorer. Det gäller att döda
för att äta, döda för att inte dö eller dödas.
Den är störst som tar de största fångsterna,
slår ihjäl de flesta fienderna och kan föda de
flesta hustrurna.
Störst är Mala. Men bara så länge han
befinner sig bland sitt eget folk. De vita
männen äga omätliga rikedomar av sådana saker
som en eskimå gärna vill ha, de tala ett
obegripligt språk som tankarna inte hinna med
att svara på, de ha en myndighet i röst och
blick, som gör att man måste lyda dem. Men
Mala är van att själv befalla, och sedan han
konfronterats med representanterna för de vita
männens lagar, som han ju inte alls kan förstå,
beger han sig åter till sin stam, där han intar
den självklara platsen som ledare. När han
blir utan hustru tar han andra mäns hustrur,
när han mist sin bössa säger han till en
annan man att ge honom sin. Den som vågar
knysta får plikta med sitt liv, ty Mala är den
starkaste. Han sprider skräck omkring sig, och
alla fly för honom. Liksom alla maktmänniskor
blir han mer och mer isolerad. Till sist lockar
hans älsklingshustru med sig hans egen
fosterson, och hans son överger honom för att söka
sig till människor. Bara gamla Aba, som lagar
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
