Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hans stövlar och skrapar hans skinn, följer
honom på den sista färden över isöknen.
Så ser alltså primitivismen ut i
verkligheten. Så ser den naturliga människan ut. Mala
är inte bekajad med några hämningar. Mala
vet ingenting om ont och gott. Mala är inte
ond eller god. Mala handlar så som det faller
sig naturligt för honom att handla. Han är
inte oreflekterad, han är inte bara
impulsvarelse, det är bara det att han inte kan tänka
på två sätt. Mala är "en sinnets adelsman",
säger Peter Freuchen, som tydligen i honom
ser något slags idealgestalt. I varje fall står
Mala författarens hjärta mycket nära. Och han
är inte osympatisk, främst kanske därför att
hans motståndare i regel äro så osympatiska,
men också på grund av sin naivitet. Han kan
inte bedömas efter vanlig moralkodex,
eftersom han inte anar vad moral är.
Någon primitivismens Höga visa är inte
Peter Freuchens roman, men den borde vara
nyttig att begrunda för primitivismens
profeter, om det finns några kvar. Det är
dessutom en mycket fängslande bok för vem som
helst genom den inblick man får i
eskimåernas väsen och livsvillkor. Författaren känner
sina pappenheimare, och även om han är djupt
engagerad i deras sak, gör han inga försök att
dölja avigsidorna. Han målar överhuvudtaget
med starka färger, och konsten att ge sin
berättelse dramatiskt liv och aldrig slappnande
spänning behärskar han med mästerskap.
Thure Nyman
Lidices förstöring
Gerald Kersh: De döda skola döma.
Översättning av Barbro Alving. Norstedts
1943. 7: 50.
Gerald Kersh är en engelsk författare av
effektiv, journalistisk läggning, en ganska
durkdriven talang som med förkärlek söker sig till
sensationella och kosmopolitiska motiv, där han
kan få användning för sin rika repertoar av
hävdvunna, moderna och vulgärt mystifierande
•berättarknep. I sina noveller lägger han gärna
huvudvikten vid det ögonblick, då det
halvgenomskinliga täckelset faller för "slutpoängen";
hans berättelser är på en gång melankoliskt
mekaniserade och färgrika, alltid på ett primi-
tivt sätt spännande och uppbyggda med minsta
möjliga staffage, liksom anpassade för att läsa
under en bussresas knuffar och skakningar som
bedövningsmedel mot vardagsgråhet och trista
jobb. I allt detta koncisa och uppslagsrika
charlataneri har emellertid insmugit sig en
droppe av Tjechov, och det är detta
tillsatsmedel, som placerar hans roman om den
tjeckiska byn Lidices förstörelse någonstans
mittemellan den vanliga ockupationsthrillern
och Steinbecks "Månen har gått ned".
Jämförelsen mellan "Månen har gått ned"
och "De döda skola döma" utfaller för övrigt
inte alls förkrossande för den senare.
Berättartekniken är ungefär densamma, och det är en
teknik som kanske ligger ännu bättre till för
den fördomsfria talangen än den verklige
diktaren. De melodramatiska inslagen gör till och
med ett verklighetstrognare intryck hos Kersh,
eftersom hans bok behandlar ett ännu mera
tragiskt ämne. Som repressalie för mordet på
en Obergruppenführer landsätts
fallskärmstrupper i en liten tjeckisk by; männen föses ihop,
får gräva sin massgrav och arkebuseras,
kvinnorna stängs in i kyrkan och skils från barnen
för att till sist forslas bort som boskap, alla
metallföremål från kyrktaket till
mässingslamporna tillvaratas för rustningsindustriens
räkning, och till slut förintas den tomma byn
genom luftbombardemang och
artilleribeskjut-ning. Kersh har på ett verkningsfullt sätt skissat
upp de olika människotyperna i den lilla
idylliska byn och till och med fått fram en viss
slavisk atmosfär i skildringen av dess
poesiskrivande folkskollärare, dess ryktbara
glasblåsare och korvfabrikant, dess tvillingfödande
kvinna, dess byidiot och lömskt ledlöse förrädare.
Tyskarna framställes som sadistiska pedanter och
välsmorda, endast sällan av humanitet
gnisslande kuggar i det djävulska
Gestapo-maskine-riet, där varje man placerats på den plats, där
hans karaktärsdefekter gör den största
terroris-tiska nyttan. Man fäster sig särskilt vid
Himm-ler-kopian Obergruppenführer Horner och hans
drömmar om den tid när Gestapo ska fungera
lika perfekt som Midgårdsormen. Allt som allt
hör "De döda skola döma" utan tvivel till de
intelligentare ockupationsfantasierna. Som
bestående minnesmärke över en blodig och
upprörande händelse håller den däremot naturligt
nog inte måttet. Erik Lindegren
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
