Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och hållet för andra av himmelsk art. Ur varje
form av jordisk gemenskap är han ständigt
stadd på flykt.
Gullberg har tagit för vana att avsluta sina
diktsamlingar med en personlig deklaration och
läsaren skyndar naturligtvis till dessa dikter för
att få besked. Men han blir förbryllad och
gäckad. I "Kärlek i tjugonde seklet" får man
i slutdikten reda på att diktaren "utan sällskap"
gör sin resa genom tiden, att han en gång
kommer att dö, att han då hoppas förenas med den
han håller kär, att han är tämligen måttligt
road av tillvarons narrspel och att han "sörjer
utan att det kan förklaras" och har sitt eget
sätt att vara lycklig på. Det finns ju mycket att
ta fasta på i detta självporträtt. Det visar en
man med en tämligen resignerad inställning till
livet. Ansiktsdragen är präglade av melankoli.
Men där finns också någonting annat. Mig når
varken lyckan eller sorgen tycks ögonen säga.
Människornas skrävel och skryt, deras ävlan och
deras futtiga glädjeämnen når mig bara som ett
avlägset, likgiltigt sorl. Jag är osårbar och syns
jag en smula melankolisk så är det bara för att
jag väntar något annat, väntar en kraft som
spränger mitt jag och förvandlar mig till en
annan. Porträttet är ordentligt signerat:
Tills en gång mitt väsen uppenbaras,
är jag Hjalmar Gullberg rätt och slätt...
Namnteckningen gäller alltså bara tillfälligtvis.
En gång skall det uppenbaras vem som
verkligen dolde sig bakom den.
I "Att övervinna världen" kommer slutdikten,
vars löftesrika titel lyder: "Detta är jag", med
ett nytt drag. Man får reda på att diktaren har
svart hår ehuru det vitnat vid tinningarna. En
sådan öppenhjärtighet kan dock inte vara länge
och redan i nästa strof riktar sig diktaren till en
fader, vars namn ej utsäges, med en bön att det
måtte beskäras honom nåden att i melodier och
drömmar utplåna sitt eget jag.
I den senaste diktsamlingen, "Fem kornbröd
och två fiskar", kommer samma tema igen i den
underbara dikten "Till en näktergal i Malmö".
Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen —- ingen utom träden
har sett om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
— då tiger du som sjöng i låga skjul.
Diktaren må utplåna sig själv. Först då skall
han kunna ge röst åt världens kval. Först då
förmår han bringa tröst åt de betryckta.
Ensamheten, tystnaden, anonymiteten är förutsättningar
för den stora tonen. Endast den som övervinner
sig själv finner sig själv, kunde man också
säga. "Till en näktergal i Malmö" är en
ovanligt personlig dikt. Den andlösa gripenhet som
överfaller läsaren beror till en del på att
diktaren här utlämnar sig hänsynslösare än vanligt.
Liksom med en snyftning blottar han sådant
som han tidigare talat om endast i förtäckta
ordalag. Vid näktergalssången bryts isen över
tillfrusna källor. Och därmed har diktaren på
sätt och vis frigjort sig från det sista bandet
som hindrade honom att undergå den
förvandling varom så många av hans dikter handlar.
Just i denna hänsynslöshet mot sig själv når
han den anonymitet som han eftersträvar. Hans
sång närmar sig näktergalens. Man frågar inte
vem han är. Man lyssnar bara till sången
medveten om att vara vittne till en underbar
förvandling.
Man kan säga att Gullberg genom dessa
dikter angivit hur han vill uppfattas och hur
han önskar att hans kommentatorer skall
behandla hans diktning. Lennart Göthberg, som
skrivit den första boken om Gullberg, har också
i känslan härav ägnat sig uteslutande åt själva
dikten och lämnat verklighetsbakgrund och
litterär miljö å sido. Han har inte haft någon lätt
uppgift. Han har ofta haft anledning konstatera
hur svårgripbar denna dikt är och hur väl dold
dess skapare. Men han har också ibland gjort
det svårare för sig än nödvändigt. Först och
främst är han besatt av ett citatraseri som ofta
förrycker hans framställning. Ingen dikt är
någonsin så entydig — allra minst Hjalmar
Gullbergs — att den kan användas som en
självständig länk i en logisk argumentering.
Göthberg löser ofta de gordiska knutarna i sin
mästares komplicerade värld genom att slunga
fram ett citat. De fyller nära hälften av boken.
Om han i stället försökt att med egna ord återge
innehållet i dikterna hade han undvikit många
felslut. I en litteraturanalys skall citaten
användas för att bekräfta en tankegång som redan är
uttalad. Det är meningslöst att kommentera en
dikt genom att skriva av den.
En överdriven vördnadskänsla för citatens
upphovsman bidrager även till att försvaga
Göthbergs arbete. Han lyckas onekligen ibland
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
