Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
logisk rekonstruktion av ynglingen och mannen,
rik på nyanser kring den betonade identiteten.
Detta centrala kapitel föregås av en skildring
av Michelangelos levnadsöden, där också hans
verk inställas i en huvudsaklig kronologi. Den
sista och största avdelningen ägnas åt den
konstnärliga analysen. Den är säkerligen till stor del
utförd med hjälp av fotografier, men det märks
inte, så frisk är iakttagelsen, så levande
framställningssättet. Hur djupt gripen författaren
har varit av sitt ämne, därom ge slutorden i
boken besked:
"Överhuvudtaget är det Michelangelos
kännemärke att i varje ting han format ha givit ut sig
själv och att i sitt väldiga livsverk ha gestaltat
sitt väsen på ett sätt som ställer det inför oss
med betvingande makt, en individualitet av det
format som, samtidigt med särdragen, ger
förnimmelsen av vad människan är och vad hennes
öde kan innebära av vanmakt och storhet,
begränsning och strävan ut över gränserna."
Thure Nyman
Hannibal
Natan Valmin: Hannibal. En stormakts fall.
Natur och Kultur 1943.
7:—.
Hannibal har fängslat eftervärlden som en av
historiens största fältherrar. Lektor Valmin visar
i sitt på den senaste forskningen byggda arbete,
att mannen dessutom var en skicklig politiker
och diplomat, ja, en statsman av stora mått. Han
insåg tidigt, det vill säga han inhämtade av sin
berömde fader, Hamilkar, att Kartagos själva
existens hotades av det expanderande
romar-väldet, och som den militärt resonerande man
han var beslöt han att slå romarna i deras eget
land. Vi läser med intresse om hans fabulösa
militära prestationer, och vi ger till sist lektor
Valmin rätt i att det stora dramat inte kunde få
något annat slut än det fick. Hannibals geni
vägde inte opp det övertag, som romarna redan
före det andra puniska krigets början hade
skaffat sig över Kartago.
Det synes, som om den för
krigsoperationernas gång viktigaste aktivposten på den romerska
sidan skulle ha varit flottöverlägsenheten. Det
var emedan den romerska flottan normalt var
den kartagiska överlägsen, som Scipionerna
kunde oroa Hannibals huvudbas, Spanien, och
hindra honom att sjövägen dra till sig
förstärkningar därifrån eller från Kartago. Den
amerikanske marinhistorikern Mahan dröjer
utförligt vid dessa förhållanden och ser i dem en
bekräftelse av sin tes — att de stora krigen till
sist alltid avgörs på haven.
Lektor Valmin, som tidigare con gusto har
dragit paralleller mellan den antika historien
och vår, borde just här haft någonting att bita i.
Hannibal som gång på gång besegrar romarna
men av sin fiendes sjöherravälde hindras att
vinna den avgörande segern — vilket
dagsaktuellt tema är det inte! Men det har inte
passat lektor Valmin att trycka just på dessa
synpunkter. I den mån han i sitt senaste verk
drar paralleller mellan antiken och nutiden sker
det för att sammanställa kartager och — judar.
Kartagerna talade ett semitiskt språk, och
de sysslade visserligen inte enbart men till
stor del med handel. Dessa knappa fakta har
stimulerat antisemiten Valmin till mängder av
förbluffande barnsliga funderingar rörande
kartagernas förment osympatiska "folklynne". Det
sägs, att den "sekretess", som lär ha präglat
deras statsliv, "kanske icke är förvånande, när
man betänker, att det är fråga om en semitisk
ståt". Det sägs, att kartagerna inte besatt någon
större uppfinningsförmåga: "Men är icke detta
ett ganska allmängiltigt omdöme om semitiska
folk i alla tider?" Kartagerna sägs ha besuttit
"den elasticitet, som i alla tider utmärkt den
semitiska rasen", och flertalets "temperament"
beskrivs som "i dålig mening puniskt". Det
talas mycket om kartagernas list och bakslughet,
men de enda exempel på bakslugt och svekfullt
handlande författaren relaterar, hade romare till
upphovsmän, och Hannibal rentvår han själv
uttryckligen från alla beskyllningar i den vägen.
Det är helt enkelt sorgligt att se en
framstående klassiker förstöra ett gott arbete med
fadäser i denna stil. Men sådant kan hända den
bäste, när tankarna kopplas in på
national-karakteristikernas förföriska blindspår.
Kanske tjänstgör Valmin uteslutande som ett
eko av Livius, när han vill se någonting
nedsättande i Kartagos karaktär av handelsstad
— eller "grosshandlarstad", som han föraktfullt
skriver. Men Gud vet, om det inte ligger någon
sorts propaganda här också. Troligen vill
författaren i kartagernas handelskunnighet se en
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
