Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hennes periodvis sinnessjuke far och en präst,
alla begår eller åtminstone tror sig ha begått
mord. I ett ockuperat land är det oundvikligt att
många människor kommer i sådana situationer
att de primitiva eller primära instinkterna tar
överhanden, och det är väl egentligen snarast
detta som Forsbergs roman exemplifierar,
samtidigt som han följer de tre personernas
moraliska utveckling efter de ofrivilliga, "i hastigt
mod" begångna våldsdåden. Och det är denna
utveckling som på olika vägar leder dessa
människor till insikten att hatet visserligen är
berättigat, men att det inte får rikta sig mot
medmänniskor, endast mot ondskan. Den övertygelse,
som författaren ger uttryck åt, är alltså minst
av allt neutralt lättköpt utan bär det personligt
genomgrubblades respektingivande märke. Hans
tro är kort sagt, att det är en sak att "rättmätigt"
flamma i våldsamma hatreaktioner, att förlora
all tro på det goda i människan, att yrka på
skoningslös hämnd, men att det för de flesta
— efter segern —- kommer att vara mycket svårt
att själva hålla i skaftet på hämndens
bödelsyxa och bilda exekutionsplutoner.
Forsberg har fått med många aspekter på det
svåra problemet, och hans bok är gripande och
äkta, men tyvärr har han — kanske pressad av
sjukdom — inte gett sig tid med en grundlig
genomarbetning av stoffet. Både människor och
scener har fått alltför lösa konturer, och
romanen får nog delvis anses stå på skissens
ståndpunkt. Men den visar tillräckligt tydligt vem
han var och vad han ville, och även om det är
sant att den samvetsömme alltid är i minoritet,
om det också kommer att visa sig att hans skrift
realpolitiskt sett är en skrift i önskningarnas
vatten, förtjänar den att läsas för sin hårt
tillkämpade åsikts skull. Erik Lindegren
Sven Forssell: Förbarma dig över oss. Tiden
1943. 9: 50.
Sven Forssells andra roman vill vara en
skakande och avslöjande skildring av det lössläppta
och till psykiatriska polikliniken ledande
nöjesliv som bedrives av "den förlorade
fenedrin-generationen" i filmtidningskretsar. Författaren
berättar med kraft och intensitet, och ur social
synpunkt kan kanske hans reportage tillerkännas
ett visst värde. Däremot förefaller det som om
han totalt har missförstått det hårdkokthetens
ideal som av allt att döma har föresvävat
honom. Han står betydligt närmare
Hammen-hög än Hemingway, och hans roman kan
närmast betraktas som en primitiv väckelseroman,
skriven ur bondångerns smala perspektiv. Bokens
manlige huvudperson utkämpar en moralismens
sluggerfest med igenmurade ögon, alla hans
lejonhjärtade försök att ta sig upp ur det
förljugenhetens och självömkans träsk, som han
har gått ned sig i, medför endast att han
sjunker ännu djupare, och på bokens sista sidor
förefaller han tyvärr räddningslöst förlorad. Det
gör däremot inte författaren. Men i nästa bok
bör han bestämt vinnlägga sig om att berätta
mindre moraliskt uppskakat och mera behärskat
och nyanserat, kort sagt mera hårdkokt.
Erik Lindegren
Arthur Wieland: Mänskor vid havet.
Bonniers 1943. 6: 50.
Arthur Wieland visade redan med sin
debutbok "Utter-Anders" att han kunde konsten att
berätta en historia. Den nya boken bekräftar
intrycket utan att uppenbara några nya drag
i författarprofilen. "Mänskor vid havet"
framträder som en roman med handlingen förlagd
till 1700-talet. Det finns ingenting som hindrar
att den skulle kunna utspelas på 1500-,
1600-eller 1800-talet. Ramberättelsen är den
romantiska historien om den vackra Gisa och den
starke Ingolf. Gisa är dotter till en vinddriven
portugis och en bohuslänsk fiskarflicka, Ingolf
slungas i land på Vådö från en norsk seglare
som lockats in bland de farliga skären en
stormnatt genom en falsk eld. Det blir kärlek vid
första ögonkastet, men Gisa har många
beundrare, och Ingolf blir utsatt för mordförsök av
en rival men räddar sig genom sin simkonst,
varpå han med Gisas benägna medverkan i en
ganska ful roll tar hämnd på den tillämnade
mördaren genom att skrämma honom som
gast en ovädersnatt. Gastar och allsköns oknytt
spela en viktig roll även i andra sammanhang.
Avsikten att skapa en kuslig stämning förfelas
kanske i viss mån på moderna läsare. Däremot
lyckas författaren obetingat, när han håller sig
till att måla västkustmiljön i oväder eller
solsken. Naturiakttagelsen är frisk och stilen
knapp och säker. Kapitlet om sillfisket,
sill-saltningen och trankokningen är helt enkelt
ypperligt som skildring. Åtskilliga av de
historier om mer eller mindre kufiska original,
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
