Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som äro invävda i romanen, visa också
författaren från hans bästa sida som berättare.
De inslag som komma en att tänka på fru
Flygare-Carlén måste tills vidare betraktas som
frågetecken för en eventuellt påtänkt karriär
som romanförfattare. Thure Nyman
Elisabeth Bercstrand-Poulsen : Se
människan. Norstedts 1943. 12: 50.
Förgäves efterlyser man i Elisabeth
Berg-strand-Poulsens senaste bok i invand genre några
av de den äkta originalitetens glimtar som
åtminstone skulle ha höjt partier av boken över
det lätta larvet i denna stil: "Örnagossens rygg
blir allt längre och mer skulhäriter. Hans
händer allt senigare och hårdare med större valkar
och djupare fåror. Dessa händer äro enkla,
kärnfulla lapidarsvar på de väldiga åkrarnas
fruktbara gåtor." Detta parat med guldsåsiga
illustrationer av författarinnan själv, vilkas
förljugenhet imponerar på grund av sina
dimensioner, ger en anrättning, som är fadd och
smaklös, till stor del beroende på det slösande
bruket av varandra till sin verkan upphävande
ovanliga och starka kryddor. Jan Cornell
Eva Marianne Gowenius: Se, där kommer
drömmaren. Norstedts 1943.
10:—.
Författarinnan, som häromåret debuterade
med en bred skildring av en nordtysk släkts
öden under flera generationer, återkommer
här med en roman, vars handling är förlagd
till svensk landsort. Den handlar om en pojke
av så kallad oäkta börd, hans uppväxt i
statar-miljö, bjärt kontrasterad mot det grevliga
godset. Författarinnan sparar inte på mörka
färger och dova klanger då hon skildrar den
bortkomne, drömmande bytingens martyrium,
utsatt som han är för sällsynt hårdhänt
behandling. Hur denne livets outsider till slut blir ett
stort ljus, hur han lyckas bevara sin inre värld
obesmittad av en olustig atmosfärs alla
sjukdomsämnen, därom berättar Eva Marianne
Gowenius på ett sätt som anmälaren inte vill
räkna till de bästa sätten: det blir för mycket
av känslosamhet, det larmoyanta dominerar
denna skildring. Det är onekligen synd. Stoff
har denna författarinna inte saknat. Man ville
för framtiden anbefalla henne en stramare be-
rättarstil. Hon har utan tvivel en viss episk
begåvning, som skulle må bra av att befrias
från tårögdheten. Johannes Edfelt
Georg Rönberg: Familjen Venöe. Norstedts
1943. 11:—.
Denna familjeroman av danskt ursprung är
ett skott på det romanträd, som givit oss sådana
gamla hederliga böcker som "Tom Jones",
"Vanity Fair" och "Krig och fred" men också
en ändlös rad kolportageromaner i stil med
Falstaff Fakirs "Varför svor han denna ed?".
Rönbergs bok har en enkel och hederlig
psykologi, det talas ordentligt om hur personerna äro
beskaffade, man tvekar inte om sina sympatier
och det kan ju vara vilsamt. Händelserna
berättas i rätt ordning utan krångel och allt
går någorlunda i lås som man vill ha det om
man lämnar ut sig åt sina vardagliga happy
end-önskningar. Ändå är inte boken helt banal
och kan rekommenderas åt läsecirklarna.
Jan Cornell
Carin Fischer-Hugne: Ditt folk är icke mitt.
Ljus 1943. 8: 50.
En stor diktare kan göra konst av ett banalt
ämne. Det är ingen ny upptäckt. Men det
händer kanske också, att ett stort ämne kan göra
sin utnyttjare till diktare.
Carin Fischer-Hugne är ingen ordkonstnär,
vilka talanger hon i övrigt än kan ha.
Upptakten till hennes nu utkomna roman är som
tagen ur en veckotidning både i fråga om stil
och intrig. Personteckningen är lika tam som
miljöskildringen. "Han såg mycket bra ut,
lång och mörk, med ett distingerat
uppträdande." Och fortsättningen om hjältinnans
utveckling till en varmblodig kvinna genom
mötet med "kärleken, den verkliga kärleken"
är inte stort bättre. Mest behållning har man
kanske av de inlagda, en smula naivt
feminis-tiska diskussionerna och den kvicka parodien
på utövarna av den filosofiska danskonsten.
Men redan här märker man hur preludierna
till bokens huvudtema höjer sig ur den banala
infattningen. Man får verkligen en kusligt
övertygande bild av hur soldatmentaliteten kan få
grepp om en människa i skildringen av denne
tyske sjöofficer och musiker. Och när ämnet
blir det ockuperade Norge får boken till och
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
