Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"Dottern" själv är resultatet av en förbindelse
mellan en österrikisk officer ur den högre
aristokratien och en polsk-judisk sångerska.
Interiörerna från en liten galizisk garnisonsort med
dess blandade befolkning av österrikiska
officerare, polska borgare, judiska köpmän och
rabbiner och ukrainska tjänare och bönder
utgör bokens tyngdpunkt och vidgar sig under
handlingens och världsförloppets gång till ett
helt panorama över Pilsudskis Polen under och
efter kriget fram till "Leviathans timme", då
för huvudpersonen den räddande ängeln
uppenbarar sig i skepnad av en världsberömd
amerikansk radioreporter — en eftergift åt den
romantiska filmpubliksmaken i författarens nya
hemland? Åke Janzon
C. S. Forester: Kryssaren. Översättning av
Louis Renner. Bonniers 1943.
8:50.
Vill man ha en uppfattning om hur det ser
ut och går till på en modern kryssare under
ett konvojslag i Medelhavet, kan man tillgripa
Foresters senaste bok. Han visar sig här
behärska även ett område, som man möjligen
kunde tro låg utanför hans räckvidd. Det kan
till och med bli litet för mycket teknik på sina
ställen för en lekman. Som man kan vänta är
skildringen uppbyggd med stor skicklighet, även
om inte spänningen håller i sig riktigt till slutet,
framför allt därför att författaren plötsligt i näst
sista kapitlet bryter med sin dittills troget följda
princip att hålla sig på den engelska kryssaren
och gör ett skutt till motståndarens flaggskepp.
Efter att ha framställt de engelska hjältarnas
ofelbarhet i allt vad som till deras krigiska yrke
hörer — det är för resten nästan kusligt med
all denna omänskliga precision — demonstrerar
han fiendens feghet (den italienske amiralen),
obeslutsamhet (den tyske kontrollofficern) och
oduglighet (manskapet) med en förtjusning som
är så långtifrån gentlemannamässig att man
måste kalla den för grov. Bara ett litet exempel
för att visa, hur smalspårig en annars mycket
artistisk och psykologiskt kunnig författare kan
bli, när han är ute i propagandaärenden: "De
var tappra män (antagligen på grund av det
nordiska blod som kommit in i deras sydländska
ådror)", säger han om italienarna. Hela det
kapitlet, som naturligtvis var skrivet före den
29 augusti, borde åtminstone ha uteslutits i
den svenska upplagan. En annan smaklöshet är
historien om Hobbs, som är "ensam med sin
Gud" nere i axelgången. Men är man inte
alltför nogräknad på detaljerna, får man som sagt
en viss inblick i, hur ett modernt örlogsfartyg
och dess besättning måste fungera, för att Malta
ska kunna undsättas och den engelska flottan
upprätthålla sin hegemoni på haven.
Ture Nyman
James Aldridge: Ärans tecken i skyn.
Översättning av Gösta Olzon. Bonniers
1943. 11: 50.
Man skulle kunna våga påståendet att en
krigsbok, som kommer ut mitt under
brinnande krig, väl kan vara skriven av en diktare
men att den inte kan vara ett konstverk.
Allteftersom tyngdpunkten ligger på det sakligt
autentiska eller på upplevelsens intensitet blir
den reportage eller bikt och mänskligt
dokument. Ätt som den australiske
krigskorrespondenten James Aldridge redan nu försöka sig
på att objektivera erfarenheter som inte ens
är hans egna måste däremot ur flera
synpunkter sett vara dömt att misslyckas.
Aldridge är visserligen pilotutbildad, och
troligen har han också i sin egenskap av
krigskorrespondent suttit i ett stridsplan, men trots
de skickligt återgivna stridsscenerna påminner
hans bok i mycket om en man, som försöker
gå så ledigt som möjligt på hal is. För att
kamouflera bristande insikt och
gestaltningsförmåga har han gripit tillbaka till den
tidigare Hemingways teknik och
soldatuppfattning. Men Aldridge har inte haft en
tillräckligt stor dossier av erfarenhet och
människokunskap som underlag för sina ganska
slätkammade konturteckningar av flygares
kamratskap; hans eftersträvade vardagslakonism
blir naivt kraftlös och utstrålar varken
auktoritet, ödestyngd eller förbränd saklighet. Hans
korrekta flygare blir trots allt visat hjältemod
föga mer än outvecklade pojkar, lika varandra
som scouter vid en lägereld. Deras verkliga
tragedi, att de dör så outvecklade, tycks
författaren tyvärr knappast ha varit medveten om.
Om man inte anlägger alltför litterära
synpunkter har boken dock en del av intresse att
bjuda på. Den ger flera goda närbilder av
grekernas tappra kamp mot övermakten och
från den tyska invasionen av Kreta, man får
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
