Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
den här punkten stundom går igen även i
svenska sinnen må det vara hänt.
Per Lindberg †
Det var en ofta uttalad uppfattning medan
Per Lindberg levde att han aldrig fick den
ledarställning i svensk teater som tillkom honom
i kraft av hans uppenbart ovanliga begåvning,
och vid hans död mitt i sin verksammaste ålder
blandade sig i kören av tacksägelser för allt han
uträttat också beklaganden över allt det han
aldrig fick uträtta. De senare åren hade han
ingen fast arbetsplats utan flackade från det ena
tillfälliga uppdraget till det andra. Än var det en
regiuppgift vid en teater, än var det radio, film,
opera, än skrev han böcker och forskade i
teaterhistoria, än var han recensent och
tidskriftsredaktör. Denna rastlöshet var kanske till sina
ytliga orsaker ofrivillig, men frågan är om den
inte djupast sett passade hans natur allra bäst
och om vi inte ändå när allt kommer omkring
skall vara tacksamma för den. Per Lindberg
hörde inte till dem som ängsligt och metodiskt
timrade ett livsverk att stå kvar som ett
monu-mentum aere perennius över honom, han slösade
rundhänt med sina ingivelser och gav sig sällan
tid att ställa sig på avstånd för att se efter hur
de skulle göra sig i samtidens och eftervärldens
ögon. Hans betydelse var framför allt idé- och
impulsgivarens. Han avskydde stagnation och
förstockad slentrian, och man kunde vara lugn
för att där han dök upp blev det genast liv
och rörelse, hänförelse hos några, irritation hos
flera men absolut inte likgiltighet. Människor
av denna eldiga, generösa och osentimentala typ
är ytterst ovanliga bland oss, därför kan man
om Per Lindberg med större rätt än om de
flesta bortgångna använda det slitna ordet
oersättlig. Det är bittert tomt efter honom, och
bitterheten ökas vid tanken på att han stupade
mitt i sin brådaste arbetsdag. Föga lönar det
sig nu att fantisera om vad han skulle ha kunnat
uträtta ännu om han fått leva, men man kan
inte underlåta att kombinera det förhållandet
att Per Lindberg vid sin bortgång var
engagerad som regissör vid Operan med att han i
höstas parallellt med den överdådiga biografien
över fadern gav ut en bok om balettens historia.
Om det finns ett område av vårt konstnärliga
liv som är i behov av en uppryckning så torde
det vara danskonsten, och det är inte orimligt
att tänka sig att Per Lindberg med sin
bild-skapande fantasi, sin musikalitet och sin
teatererfarenhet kunde ha blivit mannen att förnya
svensk balett. Med visshet kan man också säga
att hans roll i svensk teater och film inte var
utspelad. Han hade konjunkturerna emot sig
de sista åren, men snart kommer enligt lagen
om alltings växling den tid tillbaka då
människor åter skall fängslas av den
konstruktiv-is-tiska, stiliserade seen- och filmkonst som låg
bäst till för Per Lindbergs begåvning. Denna
sin begåvning var han i alla väder trogen, han
vägrade med all den envishet som framträdde
i hans spotska renässansprofil och glimmade
i hans livliga ögon att göra det bekvämt för
publiken och lukrativt för teaterledarna. De som
halvt föraktfullt kastade glosan "tjugutal" efter
hans iscensättningar hade grundligt missförstått
Per Lindberg. Han blev aldrig efterbliven och
han slog* sig inte sentimentalt till ro med sin
ungdoms ideal. Men i all sin experimentlust var
han konsekvent i sitt formspråk. Han ägde stil,
det är mer än man kan säga om de flesta av
hans kolleger, och även om denna stil stundom
var påträngande och alltför avsiktligt pålagd så
fick den aldrig bli självändamål. Det sceniska
konstverket var för honom alltid underordnat
det litterära konstverket. Diktarna har själva
omvittnat att ingen modern svensk regissör var
lyhördare för litteratur och mera stimulerande
att samarbeta med. Ödmjukhet för konsten,
brinnande längtan att föra den ut till folket
men omutlighet när det gällde sättet att göra
det — så har man kanske lov att sammanfatta
Per Lindbergs gärning.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
