Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Stig Ahlgren: Hans Larssons stil. Några marginalanteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
att vara slättbo, en bybo bland bönder. Han
måste helt enkelt uttrycka sig så enkelt som han
gjorde för att själv förstå. Han var — som
bonden brukar vara — både för slug och för
hederlig för att vilja lura sig själv. Det han
inte sett med sitt inre öga, det gav sig heller
inte Hans Larsson ut för att ha införlivat med
sitt vetande.1
Hålles detta i minnet vid läsningen av Hans
Larssons skrifter börjar man också märka att
det finns en mystisk osmos mellan visionerna
av den skånska slätten med det atmosfäriska
spelet över naken mylla och hugnande säd eller
trivseln i de kringbyggda gårdarna och sedan
valet av bilder när någon knepig tankehärva
ska redas ut. Förhållandet mellan erinring och
reproduktion ska till exempel klarläggas i
anslutning till Langes teorier (det är i "Poesiens
logik", inledningskapitlet), och när då
klockringningen förs på tal, utlöses genast ett minne
hemifrån: "Jag kan föreställa mig, hur det
ringer en lördagskväll i min födelseby, nästan
så livligt som om jag hörde det." I "Den
intellektuella åskådningens filosofi" gäller det att
framkonstruera den transcendentala
förutsättningen för vanligt igenkännande. Det är då
åter Sydskåne som anmäler sig: "Jag kommer
t. ex. resande och ser på avstånd
domkyrkotornen i Lund ..." Och så skalas kyrkan av sina
beståndsdelar tills bara Kants kategorier är kvar.
Samma förtroliga stämning omger Sokrates, då
han i en utredning i "Idéer och makter" liknas
1 Dock — när man stöter på urberget i filosofin,
då hjälper ingen popularisator i världen. Jag hade
sen studenttiden bevarat "Den intellektuella
åskådningens filosofi" i minnet som en lättläst bok. Men
— handen på hjärtat — är den det? Hans Larsson
lättar upp framställningen med familjära vändningar
i stil med "låt oss tänka på", "ens sunda förstånd
vill ju gärna", "men märk nu hur" o. dyl., varigenom
läsaren liksom inbegripes i debatten och får känna
sig som om han lagt bort titlarna med Kant och fick
säga, om inte Immanuel, så i alla fall farbror. De
vardagliga småorden är luftblåsor som gör texten
porös. Men i själva verket är de filosofiska nötterna
lika oknäckta som förut. Men kan ana vad Kant
menar, men bondbegriper honom gör man inte.
vid "en kyrkostöt som på ett närgånget sätt
väcker de sovande". Sokrates har lämnat Atens
gator och blivit kyrkvärd i Stabberup. Ja, det
händer att själva tanken blir naturaliserad
skåning: "När tanken får gå ut på egen hand, är
den som ett barn som släppes ut", heter det
i en Hans Larssonsmeditation, "den vet intet
om var vänner eller fiender bo och går med
det oskyldigaste sinne i världen till grannar,
som far och mor icke vilja veta av. Men jag
skulle önska, att jag kunde göra min tanke så
glömsk. Jag är nyfiken på att se i vilka gårdar
den skulle gå."
Men bortom byn ligger landskapet. Man tar
nog inte fel på att det är dagrarna över slätten,
det storslagna linjespelet över åker och vång,
som inspirerat Hans Larsson till hans filosofiska
huvudupplevelse, den befriande djupandning
inför livets totalitet som han inte tröttnar att söka
maken till hos sina mästare, Platon, Spinoza
och Kant. Redan på första sidan i "Platon och
vår tid" talar han om "lufttoner" som han
urskilt över den platonska idévärlden. Uttrycket
bör ha berett anhängarna av Uppsalaskolan
oförställd glädje. Det bottnar helt enkelt i en
impressionistisk målarsyn från slätten, som
likaväl kunde ha satts på pränt av hans syssling,
Ola Hansson. Apropå den kris i det grekiska
tänkandet som inleddes med Platon försöker
Hans Larsson formulera en lag, "som säger att
ingen form får vila; utan när den har nått sin
fulla skönhet, så står den liksom en dag ännu
och låter solen skina på sig". Och vem glädes
inte åt det skånskt fundersamma och liksom
slättbotrygga tonfallet i den definition på
skönheten, vari "Poesiens logik" tonar ut: "Och mig
tyckes att allt som ter sig för oss med det skönas
avslutning och ro, det står där under belysning
av livets vadan och varthän. Det är därför det
vilar så gott (kurs. här). Tiden står liksom stilla
omkring det." Har inte detta skrivits en solhet
mättad augustidag nere i Vemmenhögs härad,
så har det i alla fall pressat sig fram någon
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
