Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Körsbärsträdgården av Anton Tjechov.
Blancheteatern.
De som är hemfallna åt Tjechov — och finns
det överhuvudtaget ett ljuvare, mera milt dövande
berusningsmedel? ■— har inte behövt känna sig
hårt ransonerade på sistone. På ett par år har
tre av Tjechovs stora pjäser uppförts i
Stockholm och en i Göteborg, man vågar väl hoppas
att den återstående, "Tre systrar", också snart
skall dyka upp. Varför inte på Dramaten?
Blancheteaterns uppförande av
"Körsbärsträdgården" var väl inte den bästa av de
stockholmska tjechovföreställningarna — priset has
alltjämt av "Onkel Vanja" med "Måsen" som
god tvåa — men stycket är nog det mest
tjusande av de fyra, en underbar svanesång av en
dödssjuk diktare. Vi förs på nytt till ett av de
typiska tjechovska ryska godsen där maskineriet
stannat och kassorna sinat — ett gammalt
empirhus i en väldig körsbärsträdgård, som en
gång när den sköttes rationellt var
guvernemen-tets stolthet och som alltjämt omnämns i
konversationslexikon. Detta bakvatten i livets ström
är dock inte fullt lika oberört av den nya tiden
som fallet är i andra tjechovskådespel. Staden
ligger nära, ännu närmare sedan järnvägen kom
till, och redan sträcker den sina griparmar ut
mot landsbygden. Körsbärsträdgården är
begärlig som tomtmark för sommarvillor, och om
godsägarfamiljen ville besluta sig för att sälja
skulle den kunna sanera sin ruttna ekonomi.
Det är köpmannen Lopahin, första generation
efter livegenskapens upphävande — "den stora
olyckan" som den urgamle trotjänaren Firs
uttrycker sig — som vill ha försäljningen till stånd,
inte så mycket för att få igen sina lån som för att
han är en uppriktig vän till familjen. Åter och
åter framhåller han för dem att de genom att
avstå från den numera alldeles oräntabla,
förfallna trädgården skulle kunna behålla själva
barndomshemmet, medan en exekutiv auktion
skulle göra dem hemlösa, men var gång han
kommer in på ämnet glider åhörarnas
uppmärksamhet ifrån honom. De har inte viljekraft nog
till att fatta ett beslut, den hotande auktionen kan
däremot accepteras som ett oundvikligt öde. Den
vackra Ljubov Andrejevna, som kommit hem
från utlandet för att ta ställning till läget,
förlorar sig ömsom i sentimentala minnen, där
körsbärsträdgården är den oundvikliga fonden,
ömsom drömmer hon om att återvända till
nöjena, champagnen och sin trolöse älskare i
Paris. Den sirligt avsigkomne brodern Leonid
begagnar varje uppslag i konversationen till en
av sina retoriskt-filosofiska utvikningar, som
lika gärna kan rikta sig till ett gammalt skåp
som till en levande varelse. Och det slutar alltid
med att den väldige Lopahin sliter sin lejonman
i förtvivlan över dessa oefterrättliga, som det är
omöjligt att plocka ned på de praktiska
realiteternas fasta mark. Det blir till sist han som på
auktionen ropar in godset — meddelandet
kommer mitt i en bal och utlöser först förtvivlan,
sedan lättnad över att beslutandets tid nu
äntligen är förbi. Yxhuggen börjar dåna ute bland
körsbärsträden, den nya tiden tar vid och
bakom den varsnar den svärmiske överliggaren
Trofimov en ännu nyare tid då Ryssland
äntligen skall vakna ur sin försoffning och göra
sina rikedomar tillgängliga för folkets flertal.
Körsbärsträdgården — som först låg där som
en murken men i sin blomning berusande skön
idyll, ett blomstersnår kring ett törnrosaslott;
som sedan huggs ned och styckas till villatomter
åt de nyrika stadsborna och som väl vid det här
laget slukats av ett kollektivjordbruk — blir så
till en symbol av Ryssland. Pjäsen står med ena
benet i den första epoken och med andra benet
i den följande, den tredje anas blott av diktaren
men med anmärkningsvärd profetisk visshet. Den
kloke Tjechov är ingen agitator och revolutionär,
han är främst den tolerante människokännaren,
och han är lika förståelsefull för alla styckets
figurer. Man kan ordna dem i kronologisk rad
och beundra hur skickligt han genom dem
illustrerat en brytningstid. Längst bort i tiden står
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
