Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
den nittioårige Firs, som harmset tackade nej
till frigivningen ur livegenskapen, en trotjänare
som är mera feodalt medveten än sitt herrskap,
redan en vålnad ur det förgångna när han i den
fantastiska slutscenen glömts kvar i det
tillbommade huset och lägger sig att dö på soffan. Olaf
Riégo gjorde denne gubbe helt mästerligt. En
genuin representant för gamla stammen är också
den vitskäggyvige godsägaren
Simeonow-Pitsch-tschik, som alltjämt går klädd på ryskt maner
och är bondskt burdus och chevaleresk i en
blandning, som Carl Deurell lyckades göra
ganska oemotståndlig. De båda syskonen Ljubov
och Leonid representerar den europeiserade
lantadeln som slits mellan sin kärlek till Ryssland
och sin otålighet på det; i karikatyr
återkommer deras internationellt rotlösa typ hos den
stryktäcke betjänten Jascha. Därnäst kommer
Lopahin, godmodig och stadig i sin nya roll
av-självägande bondeättling och sist den evige
studenten Trofimov med sitt förlästa,
vanvårdade ansikte visionärt vänt mot framtiden och
med en återglans i sina bekymrade
drömmarögon från revolutionsbranden bortom
synranden.
Vad man alldeles särskilt beundrar hos Tjechov
är denna hans förmåga att göra sina människor
lika signifikativa som de stiliserade figurerna
i en pantomim och samtidigt till oändligt fint
nyanserade individer. De är alla i fråga om sin
yttre och inre människotyp klart betecknade,
men de är inte inlåsta i en färdig form utan
ger obegränsade möjligheter för åskådarens
fantasi. Det är tack vare detta antydningens
mästerskap som de blir så levande och så
omöjliga att komma ifrån efteråt. Vi får veta just så
mycket om dem att vi vill veta mera. Lika
märklig är Tjechovs förmåga att åt handlingen
— om man nu kan använda ordet handling om
ett så skenbart fritt växande situationsförlopp —
ge en djupare innebörd utan att symboliken på
något sätt dödar intrycket av spontan
verklighet. Därvidlag står han i särklass bland fin de
siècles dramatiker.
"Körsbärsträdgården" är det ljusaste av
Tjechovs skådespel. Författarens humor visar sig
här från sin oemotståndligaste sida. Har någon
författare överhuvudtaget bättre lyckats hos en
figur förena det sublima och det löjliga, det
odrägliga och det älskvärda? Det finns dyrbara
scener i "Körsbärsträdgården", alltför många
att bringa i erinran. Vilken dråplig komik och
samtidigt bitter medkänsla vilar inte över
öppningsscenen i andra akten, där den slampiga
tjänsteflickan vilt låter sig kurtiseras av den
äcklige Jascha, medan den olycksfödde
bokhållaren sitter bredvid och knäpper på sin
gitarr, förtvivlat medveten om den djupa
ovär-digheten hos föremålet för hans ömma låga men
ändå färdig att hundaktigt nafsa åt sig de
leenden hon kastar åt honom mellan betjäntens
kyssar. Ett mästerstycke av en novelett är också
sista aktens frieri som kommer av sig. Den
blyge och fumlige Lopahin har äntligen efter
påtryckning av Ljubov Andrejevna beslutat sig
för att göra slag i saken med Varja, de lämnas
ensamma, men hur det nu kommer sig kan han
inte få de avgörande orden över sina läppar.
Den stackars flickan bryter samman i ursinne
och sorg, Lopahin spankulerar omkring lika
oförmögen att reda upp situationen som om
man bett en gammal ungkarl ta hand om ett
spädbarn. Hans bryderi är så stort att blotta
lättnaden att komma ur det är större än hans
förtret över att inte ha kommit sig för med att
fria till sin älskade, och när Varja i misshugg
råkar slå honom i huvudet med ett paraply,
blir han glad som en solvarg över denna
opåräknade urladdning av spänningen i atmosfären.
Beundransvärd är Tjechovs taktfullhet när det
gäller att vädja till vårt medlidande. Inga
tumskruvar, ingen press på tårkörüarna. De
tragiska figurerna hos honom är framför allt
ungdomarna, men som ungdomar ofta är
otillräckligt medvetna om sin tragiska belägenhet
skyddar han dem från att utlämnas åt vårt
frossande deltagande. Den förtjusande Anja är
förvisso ett tillvarons styvbarn utan far och utan
riktiga syskon och med en mor som daltar med
henne som med en docka när hon händelsevis
är hemma men som annars bara lever för sina
nöjen och toaletter. Två av styckets akter spelar
i den forna barnkammaren på gården och
Ljubov Andrejevna rörs till tårar av sina egna
barndomsminnen som stiger fram ur vrårna.
Av sig själv som liten blir hon djupt gripen,
men att hon har sitt barn som tigger efter
ömhet och omvårdnad mitt framför sig det ser
hon inte. Ändå är Anja minst av allt patetiskt
tecknad; blott den skiraste slöja av vemod ger
en aura åt hennes förtrollande flickgestalt.
Tjechovs pjäser handlar om människans
obotliga ensamhet. Några är ensamma därför att de
inte har förmåga att gå utom sig själva, andra
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
