Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
jägare och sin romantiska skog förälskade
flickan, offras av sina benhårda tanter åt det
spattiga spöket herr Sleeman. Våren offras åt
den sjuka hösten. I det lilla stycket
komprimeras så mycken bitter människokunskap men
också så mycken vemodigt skimrande
avskedspoesi att ingen undgår att fängslas.
Denna enaktare fick också ett utmärkt
framförande, där de fem rollerna lagts i rätta händer.
I Anne-Maries roll övertygade Inge Wærn helt
om sin begåvning: skälmeriet, vemodet,
undergivenheten återgav hon med fin nyansering och
spröd poesi. Som herr Sleeman hade Toivo
Pawlo kanske alltför mycket understrukit det
spöklika som rollen rymmer, men det var eljest
en god prestation. De gamla tanternas fnitter
och kyliga beräkning gav Sif Ruud och Margit
Andelius full illusion åt, medan Anders Ek som
Jägaren hade den rätta fysiska vigheten och
tafatta ömheten. Johannes Edfelt
Niels Ebbesen av Kaj Munk. Göteborgs
Stadsteater.
Som bekant blev Dramatikerstudion i
Stockholm den seen, som först stack fram med Kaj
Munks frihetsdrama "Niels Ebbesen", när
omöjlighetens is började töa här i landet. Händelsen
anmäldes av BLM i n:r 8 i fjol. Det har sedan
dess varit anledning för tidskriften att
återkomma till stycket bland annat i förra numret.
För den lokalpatriotiske göteborgaren återstår
blott att konstatera, att Stadsteatern i alla fall
kom först av de mera reguljära spelteatrarna.
Det blev en pampig och solid föreställning,
nästan väl solid och pampig. Publikströmmen
har varit så kompakt, att det som oslagbart
ansedda rekordet från "Rid i natt!" av allt att
döma kommer att falla. För premiärbiljetterna
stod man i kö hela natten innan luckan
öppnades. Den som kom när det dagats var utan
chans. Givetvis har Kaj Munks död givit
föreställningen särskild relief i allmänna
medvetandet; en minnesutställning i foajén av Kaj
Munkmanuskript, fotografier, brev etc. gör väl också
sitt; men med Stadsteaterns nuvarande fasta
förankring i de folkliga organisationerna och
med den rådande politiska stämningen hade
mottagandet nog ej blivit mycket annorlunda
även utan alla accessoarer.
Kvällen öppnas med Kuhlaus
Elverhøi-uver-tyr med däri ingående "Kong Christian stod
ved højen Mast" samt publikresning. Därpå en
aforistiskt strong prolog av prins Wilhelm, läst
av Sven Miliander (vid premiären av P. W.
själv). Regissör teaterchefen, dekorationer Knut
Ström: det hela skrider fram i breda bilder, än
medryckande, än väl långsamt, för att utmynna
i en vision bak gasridå av holsteinarnas
förjagande under livlig fäktning, och sist en
jublande folkgrupp mot Jyllands hedar, med
vajande händer och Dannebrog. För mycket
flaggor i julgranen, enligt min mening, både
rent materiellt och mer figurligt; ej heller når
man avsett intryck av kraft genom att hacka
sönder språket som gengasved, tills det i likhet
med vissa eskimåspråk består av idel betonade
stavelser. Av denna kritiska anmärkning bör
man dock icke förledas tro, att föreställningen
på någon punkt förföll till helt banalt
klingklang. Därtill hade dramat för mycket
aktualitet och för många djupt upplevda ting att säga.
Över ståten välvde sig vetskapen att dessa
brinnande ord sagts med livet som medveten insats,
och att insatsen blivit betald.
För Niels Ebbesens roll var John Ekman
given. Han fick vackert fram godheten och det
renhjärtade uppsåtet. Med den bondetrygga
kraften och säkerheten lyckades han ej lika helt.
Skådespelaren har ett sätt att liksom leta efter
orden i sina avgörande deklarationer, och
markera tankemödan med skakningar i högra
handen. Det ger intrycket av en människa, som
hugger sig fram mot sina hämningar. Det kan
ofta vara verkningsfullt, men här var det ej på
sin plats. Som övertygelsens klippa framstod
nu snarare fader Lorentz, åt vilken Benkt-Åke
Benktsson gav en fullödig och mästerlig tolkning.
Han har ej Ekmans mäktiga, sträva stämma,
men en scenisk fantasi och känsla för måttet
som söker sin like. Alla tvivelaktiga teatraliska
clownerier, som i dramat hopats kring figuren,
och som stöter vid läsningen (grisritten,
superiet m. m.) liksom försvann ur blickfältet eller
blev försonande mänskligt staffage kring
gestaltens kärna, så frodig, äkta och gripande. Ett
märkligt exempel på scenens transformerande
makt.
Diktatorn hade anförtrotts åt Sven Miliander.
Som vanligt hade han gått löst på uppgiften
med frenesi. Denne perverse tyrann, som satt
och häftigt smekte hårfästet på en imbecill och
gapande page, medan han vädrade sina
maktdrömmar, brände sig fast i synbarken som ett
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
