Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
intensivt stycke Miliander — men var det ej
egentligen större våld än nöden krävde? Finns
det då i replikerna något, som ej en normal
samtidsdiktator kunde ha yttrat — en av det
slag, som Kaj Munk själv helt nyss öppet
beundrat? Och gör man då ej frihetskänslans
seger över maktdyrkan i författaren för liten
och lätt genom en sådan tolkning?
På kvinnosidan böra nämnas Märta Dorffs
vederhäftiga bondhustru (en av hennes
specialiteter) samt Gertrud Fridh, behaglig och lovande
debutant. Ebbe Lindé
Film
Appassionata. Olof Molander. Luxfilm.
Denna film gör väl anspråk på att vara
den första svenska, där den stora musiken
spelar en avgörande roll som ämne för
framställningen och som ett ledmotiv i den mänskliga
konflikten. Musiken är det inget fel på, den
består av Beethovens Appassionata, Tjajkovskijs
pianokonsert i b-moll och Chopin, och i
Wit-kowskys och Töre Wibergs (osynliga)
framförande klingar den skön och mäktig. Helst
borde man lyssna till den blundande, ty det
sammanhang i vilket den framförs är inte alltid
sådant att det stämmer till den rätta andakten.
Det kan rentav ifrågasättas, om inte Beethoven
genom denna film utsatts för en
majestätsförbrytelse. Första gången Appassionatan spelas
(då liksom senare givetvis inte helt utan
styckevis och delt) är på Långholmen, där en ung
pianist ger konsert för fångarna. Det är en
vacker seen och man lyssnar gripen. En av
fångarna uthärdar inte musiken utan får ett
utbrott. Han är nämligen själv pianist och
musiken väcker plågsamma minnen till liv.
Sedan den unge pianisten blivit bekant med den
äldre efter dennes frigivande får han höra början
av hans historia. Det är några år tidigare i
Cannes, Dahlhoff (så heter den äldre pianisten)
ger konsert. På programmet Beethovens
Appassionata. Dahlhoff har den för världsberömda
pianister säkerligen ganska ovanliga egenskapen
att vid varje konsert välja ut någon i publiken
som han spelar alldeles särskilt för. I det här
fallet (och troligtvis även i andra tidigare) blir
föremålet en söt flicka. När han når fram till
ett känt ställe i sonatens första sats varseblir
man till sin häpnad hur hans blickar höjer sig
från klaviaturen och söker flickans i en regelrätt
flirt, till och med ett förstucket leende krusar
hans spotskt geniala läppar och man är bara
tacksam för att han inte också blinkar åt henne.
Flickan blir så egendomligt berörd av detta
beteende att hon i pausen smiter från konserten,
och man klandrar henne inte. Pianisten blir
utom sig, när han finner att offret glidit honom
ur händerna, han igångsätter ivriga
efterforskningar och inställer till sin impressarios
förfäran två annonserade konserter i Paris. Till
slut ger han upp, men just som han skall lämna
Cannes och tåget redan satt sig i gång får han
syn på flickan, hoppar av tåget och friar på
stående fot till henne sedan han först tagit reda
på att hon heter Maria i förnamn. De blir också
gifta, men äktenskapet blir inte lyckligt. Herr
Dahlhoff är patologiskt possessiv och begår av
ogrundad svartsjuka mordförsök på en
barndomsvän till Maria. Medan han suttit i fängelset
har hustrun blivit kär i en annan man, och vem
av alla om inte den unge pianisten, för vilken
hon inte berättat något om sitt förflutna, inte
ens att hon är gift. Man kan förstå att det blir
en förfärlig historia när dessa två begåvade
musiker, som till råga på allt blivit lärare och
elev, kommer underfund med att de älskar
samma kvinna. Musik blir det i varje fall så
flyglarna kan gå sönder, och nu är det lämpligt
att inkalla den lidelsefulle Tjajkovskij. En gång
till får vi dock uppleva Appassionatan, på
Dahl-hoffs första konsert efter fängelsetiden. Själv
vet han att det också är hans sista, ty han har
satt i sig en hel tub av en mycket stark
hjärtmedicin, sedan han kommit underfund med att
han lämpligast bör träda tillbaka från den
erotiska valplatsen och låta de unga få varandra.
Med kallsvettdrypande ansikte spelar han sin
svanesång och söker med redan halvbrustna
ögon Maria där hon sitter vid elevens sida på
parketten. Därefter vacklar han ut och dör i
artistrummet. Symbolisk slutvinjett: en
vaktmästare går in på den ödsliga estraden, slår
igen flygellocket och släcker belysningen.
Det är förvånande att Olof Molander satt sitt
namn som författare till denna pretentiösa
rappa-kalja vid sidan av den från "Anna Lans"
beryktade pseudonymen George Martens. Molander
svarar även för regien och den är inte dålig,
även om inredningarna i Dahlhoffs chåteau är
i brackigaste laget. Det finns många
verkningsfulla bilder med en laddad, lurande atmosfär.
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
