Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Skådespelarna är bra, Rydeberg magnetisk,
oberäknelig, farlig på ett patologiskt sätt, Alf
Kjellin vackert allvarlig på ett ungt sätt, Viveca
Lindfors snygg att se på, litet osäker i sitt
skådespeleri men just därigenom en smula rörande
på ett sympatiskt sätt. De håller förvånansvärt
god min i elakt spel. Georg Svensson
Narkos. Börje Larsson. Terrafilm.
Vad händer med ett lyckligt men barnlöst
äktenskap när mannen genom en olyckshändelse
blir urståndsatt att ha intimare umgänge med
sin hustru? Det är det ömtåliga och sannerligen
inte lättlösta problem som filmen "Narkos"
föresatt sig att belysa. Mannen i fråga har
gjorts till sprängämnesexpert, och därigenom
får man på ett tidigt stadium en anvisning
om konfliktens lösning: han spränger sig själv
i luften när han fått visshet om att hustrun efter
hjältemodig självbehärskning fallit för frestelsen
att inlåta sig med en annan man. Det är inte
riktigt klargjort om hon är mer än sexuellt
dragen till denne man, men filmen ställer sig
tydligen på den ståndpunkten att ett
äktenskapsbrott även under synnerligen förmildrande
omständigheter är något irreparabelt som helst bör
leda till skilsmässa. Sprängämnesprofessorns sätt
att ta konsekvenserna av sin impotens är fram
till det dramatiska slutet ganska besynnerliga
och saknar psykologisk trovärdighet. Först vill
han ge sin hustru fri men låter sig av henne
övertyga att äktenskapet även utan erotik kan
bli användbart. Därnäst ansätts han av våldsam
svartsjuka och misstänksamhet. När hustrun
i gemenskapens intresse sätter sig in i hans
arhete blir han förtjust. Sedan han själv blivit
så kry att han kan återuppta sitt arbete i
laboratoriet går han helt upp i sin vetenskap och
försummar sin hustru även som arbetskamrat. Att
en annan man som gäst bosätter sig i hemmet
och ägnar hans hustru uppmärksamhet tycks
inte kunna väcka hans nyss så häftiga
misstänksamhet. När hustrun bedragit honom med
vännen och denne helt rättrådigt meddelar honom
det får han en våldsam chock, gör inga försök
att reda upp fallet utan tar sig av daga. Innan
han dör hinner han önska de två lycka.
"Narkos" är betecknande för svensk
problemfilm. Den har lockats av ett "spännande", pikant
ämne som ger tillfälle till några knalleffekter.
Den psykologiska sidan av saken har filmen inte
kunnat bemästra, den fysiologiska har den inte
vågat ge sig i kast med. Den bjuder publiken
på en tom uppvisning av yttre effekter, flotta
interiörer och toaletter, en massa medicinska
och kemiska termer som låter nog så
vederhäftiga men som mest är till för att falskstämpla
varan som en allvarligt syftande produkt. Den
spelas förledande skickligt av Georg Rydeberg
med god assistans av Karin Ekelund. Med själva
kärnan i problemet får publiken smussla bäst
den vill, filmen gör sig för all del inte skyldig
till några opassande närgångenheter. Karin
Ekelund ligger iförd luxuöst nattlinne i en
jättesäng med sidenlakan och har svårt för att
somna. Genom dörren in till rummet bredvid
ser man Georg Rydeberg ligga i en annan, mera
spartanskt bäddad säng och läsa ett
vetenskapligt arbete. Resten får man tänka sig.
Georg Svensson
Vi människor (The Human Comedy).
Clarence Brown. Metro-Goldwyn.
Denna film efter Saroyans roman är en
originell blandning av anarkistisk godhetspredikan,
mandelögd lekfullhet och from beredskapsanda;
man får visionen av en lustjakt som mödosamt
bogserar en gammal skorv, tungt lastad med
psalmsång och krigspropaganda. Den
charmerande luftigheten i Saroyans dagdrömmerier har
givetvis inte kunnat bevaras i sin fulla
utsträckning, och idealfamiljen Maculay i staden Ithaca
får stundom en generande likhet med ett
Oxfordteam. I detta Ithaca kallas regnet för "flytande
solsken", där har döden trots de tätt
inströmmande telegrammen om stupade söner och
bröder nästan förlorat sin udd, där blommar den i
krigstider så begärliga naiviteten och barnatron
filantropiskt, och där faller slutligen också tunga
droppar av lekledarsvett omväxlande med stänk
av äkta poesi och verklig livsvisdom. Men det
är typiskt att den seen, som man efteråt minns
bäst, ger ett starkt uttryck för livets och krigets
här annars systematiskt förringade cynism och
tragik.
Denna seen skildrar hur den yngsta
medlemmen av familjen Maculay för första gången
i sitt liv konfronteras med sin egen och
överhuvud människans skräck. Han står och tittar
på en mekanisk docka, som står i ett
skyltfönster och reklamerar för försvarsobligationer
och ett nytt livselixir (och som till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
