Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Söderbergs gamla tidning, utmärkte sig och
visade sin tacksamhet mot sin förre medarbetare
genom att rubriksätta meddelandet om att
"Jesus Barabbas" kommit ut: "Otillständig.
Religionshistoria i den gymnasist-hädiska stilen."
Denna avdelning torde ha varit särskilt
besvärlig att åstadkomma; bibliografen har inte bara
gått igenom hela den svenska pressen utan har
också måst skriva runt till redaktionerna för att
få reda på författarna till anonyma artiklar och
sådana med icke genomskådliga signaturer.
Överhuvud gör man sig knappast en
föreställning om det oerhörda arbete, som ligger
bakom Friedländers bibliografi. Författarens
kärlek till sitt ämne liknar verkligen den
apostoliska däri, att den icke söker sitt och uthärdar
allt. Man får nu bara för hans skull hoppas,
att han inte förbigått den minsta notis av eller
om Hjalmar Söderberg! För beundrarna av
dennes verk och speciellt för de invigdas lilla
skara är boken välkommen och stimulerande
och vimlar av roande och intresseväckande
kuriositeter; för den framtida forskningen i
ämnet är den helt enkelt ovärderlig.
Holger Ahlenius
Essayer om engelsmän
Knut Hagberg: Engelsmän. Wahlström &
Widstrand 1943. 8: 50.
Knut Hagbergs förebild som essayist är
tydligen Thomas B. Macaulay. Det finns stycken
av föreliggande essayer, som erinrar mycket
starkt om den frejdade hävdatecknarens stil
— t. ex. hela sidan 65. Men Hagberg är långt
ifrån någon imitatör: han har en starkt
personlig, klar och uttrycksfull stil, som mycket väl
lämpar sig för de karaktärsteckningar, vilka
utgör hans force. Man kan tillägga, att hans stil
har blivit bättre med åren. Hans
ungdomsessayer präglades i störande grad av en sorts
dov ilska, av en irriterande lust att söka sak
särskilt med den då av Hagberg ännu föraktade
demokratiska uppfattningen. Nu är allt det där
försvunnet. Endast någon enstaka gång kan
den från tidigare skrifter välkända gaminen
sticka opp huvudet, och han åstadkommer då
mycket kraftiga klavertramp. På tal om det
begynnande 1880-talets händelser i Egypten
skriver t. ex. Hagberg på s. 194, att Gladstone
"med hjälp av retorik ville — — — göra
sudaneserna till engelska liberaler". Det är synd
att oskära en i övrigt lyckad essaysamling med
en så pass svår fadäs som den citerade. I själva
verket var Gladstones intresse för Egypten
mycket ringa — alltför ringa, kan man säga —
och hans intresse för Sudan var ännu mindre.
Och slutligen var Englands störste statsman
under 1800-talet minst av allt någon dumsnut.
Det är också synd, att Hagberg ibland ger
alltför fritt utlopp åt essayistens inneboende lust
att dramatisera förloppen. Ett eklatant exempel
är hans skildring av Sir Robert Peels övergång
till frihandel. Läsaren får intrycket, att detta
skulle ha skett alldeles oförmedlat och abrupt:
"Peel vaknade en morgon och upptäckte, att
han var frihandlare." Men i själva verket var
förloppet vida mer komplicerat och Peels
ställningstagande mera nyanserat.
De engelsmän Hagberg behandlar tillhör
nästan alla den politiska scenen och har där
spelat förstaplansroller. Registret är stort: det
överspänner den väldiga tidrymden mellan den
Stuart’ska tiden och det första världskriget. Vi
får välgjorda och troligen träffande teckningar
av en rad, inbördes mycket olika statsmäns
personligheter. Som den durkdrivne essayist han
är, bemödar sig Hagberg alltid att få kontakt
med och belysa personlighetens innersta kärna.
Några särskilda forskarmödor har väl denna
föresats, inom parentes sagt, inte kostat honom,
eftersom hans källor till övervägande del synes
vara dokumenterade biografier, som denna gång
redovisas på särskilda sidor vid bokens slut.
Hagberg är riktigt i sitt ässe, när han genom
att anföra en dikt, som Lörd Curzon som
vice-kung av Indien skrev till sin första maka, kan
framhäva den skälvande känslogrund, som dolde
sig bakom lordens stela yttre. Annars gäller ju
om flera av de här behandlade politikerna, att
deras privatliv var skäligen magert. Hagberg
har alldeles rätt, när han gång på gång
framhäver maktlidelsen som den för de behandlade
personerna bestämmande känslan. Det sker med
särskilt eftertryck på tal om Pitt d. y. -—■ som
f. ö. inte styrde England "i ett trettiotal år",
som det heter på s. 54, utan i jämnt tjugo.
Kanske har Hagberg rätt i att den blackhet, som
i viss mån kom att prägla Asquith som
premiärminister, berodde på att han saknade verklig
härskarvilja.
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
