Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Okynniga essayer
Paul V. Rubow: Mit Bibliotek og andre
Betragtninger. Ejnar Munksgaard.
Köpenhamn 1943.
Paul V. Rubow har redan figurerat så ofta
i denna tidskrifts spalter att någon förnyad
presentation inte är av nöden. Den eminente
litteraturhistorikern vid Köpenhamns
ärevördiga universitet har emellertid åter sänt ut en
volym av sina spirituella, lärda och okynniga
artiklar, och detta faktum förtjänar att göras
veterligt för alla finsmakare. Paul V. Rubows
essaykonst bör helst avnjutas långsamt, i knappt
tillmätta portioner. Endast på det viset
uppskattar man till deras fulla värde hans
motsägelselusta, som stegrats till trots, hans
intelligensaristokratiska inställning, som alltmer fått
en anstrykning av snobbism, hans lust att
epatera de välsinnade, som fått en fläkt av
gudomlig fräckhet. I allt detta tycker man sig
spåra en reflex av det ständigt ökade tryck,
under vilket Danmarks andliga arbetare leva
och verka. Irritationen kan av kända skäl inte
utlösa sig åt rätt håll utan söker sig andra
föremål.
Rubow blir sålunda en alltmer paradoxal
anhängare av l’ancien régime; hans sarkasmer
mot nutida smakförskämning och vulgaritet bli
allt fränare. Det danska tungomålets rykt och
ans ligger honom varmt om hjärtat, och han
riktar ett par av sitt kogers vassaste pilar
mot den språkliga skandinavismen och vad
han anser vara "en trist Udvikling i Retning
af det demokratiske". Han anser, att Georg
Brandes, i sin egenskap av gammal
romantiker, förstod det franska 1700-talet ganska
illa, och tillvitar honom skavanken att ha
uppfostrats i luthersk och gammalliberal anda;
det är inte just de förebråelser som vanligen
bruka riktas mot den store stridstuppen!
Däremot är man fullt med på noterna, då Rubow
säger sig föredraga 1700-talet framför
borgerlighetens århundrade, därför att man då
hycklade mindre och inte hade lika stor vördnad
för penningen. Rubow är vidare full av
förståelse och entusiasm för de litterära
akademiernas verksamhet, ty det är ju
tvärtemot vad som är vanligt bland pennans folk,
och han ironiserar över talet att akademierna
skulle hindra individernas fria växt: med per-
sonlighet förstå de flesta endast summan av
sina brister och dåliga egenskaper!
Titeluppsatsen skulle gjort sig särskilt bra i BLM; där
berättas i oefterhärmligt rubowska tonfall om
författarens bibliotek, varest inte bara moderna
best-sellers fullständigt saknas utan också allt
vad läroböcker och pedagogiska verk heter:
"Saadanne Ting har den Onde selv inspireret."
Skall man ha ett riktigt belägg på vilken
ärkesnobb Rubow är, bör man läsa vad han
i denna uppsats skriver om hur han utnyttjar
sitt bibliotek. Han säger sig inte skriva en rad
utan att konsultera de odödliga mästarna; han
formar sina fraser efter deras föredöme och
lånar ibland hela perioder från de gamle. I en
polemik mot en teologiprofessor härom året
satte han sig att läsa om Voltaires alla
stridsskrifter, och först sedan han gjort sig
förtrogen med dennes tillvägagångssätt, vilket tog
åtta dagar, skrev han sitt genmäle, vartill han
använde två hela eftermiddagar! Det är Paul V.
Rubow i ett nötskal. Men snobberi i den
lekfullt eleganta och djävulskt maliciösa stil, som
är hans, är inte bara njutbart — det verkar
direkt uppiggande på magsyran. Detta är
också ett av de ytterst sällsynta fall då snobberi
är förenat med en överlägsen intelligens.
Holger Ahlenius
Kortare anmälningar
Annie Löfstedt: Figurer mot mörk botten.
Bonniers 1943. 5: 75.
Figurer mot mörk botten — det är inte, som
den fyndiga titeln kanske låter förmoda,
för-fattarprofiler, tecknade mot tidsbakgrund, utan
romanfigurer, diktgestalter, skisserade mot en
endast antydd botten av ofärd och
blodsutgjutelse, vars symbol författarinnan funnit i lady
Macbeth. När Annie Löfstedt efter mer än tio
år ånyo samlat ett knippe recensioner och
uppsatser i bokform, framstår hennes egenart ännu
mera utpräglad än tidigare i både sin styrka
och sin begränsning. Hon håller sig alltid strikt
till den behandlade boken och dess innehåll,
och en artikel av hennes hand får sin höga
kvalitet främst genom referatet, som hon höjt
till konst. Med referat menas då inte rätt och
slätt en redogörelse för personer, handling och
tendens utan referat i högre dignitet, ett åter-
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
