Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELE D’ANNUNZIO
gjort av med de första femtusen på en del
nödvändiga utgifter under företalets författande,
rimligtvis måste anses ha rätt att göra någon
liten förtjänst, då artikeln överlämnas ...
Olsky — en förebildlig förläggare — suckade
djupt och skrev ut en ny check. DAnnunzio
kommenterade:
— Man må säga, vad man vill om Olsky,
men i affärer måste man erkänna, att han är
fullkomligt korrekt.
Till slut ännu en uppbygglig
förläggarehistoria.
Baron Sommaruga infann sig 1912 i Arcachon.
Eftersom censuren hade strukit några strofer
i d’Annunzios berömda "Sång över
Dardanellerna", föreslog han skalden att själv, med egen
hand, i ett tjugutal exemplar, som han
medförde, skriva in de censurerade partierna. För
detta besvär skulle skalden få lyfta femhundra
lire per exemplar — tillsammans alltså tiotusen
lire, lätt förtjänade. Skalden accepterade. Tiden
gick, och förläggaren fick aldrig några
kompletterade exemplar. Han ylade och kved.
Skalden yttrade till sin sekreterare:
— Du förstår, det är så förfärligt besvärligt
för mig att sitta och tjugu gånger skriva samma
sak, att jag helt enkelt inte törs ge mig på det.
Säg Sommaruga, att han får förfalska min
handstil, och att jag då i stället nöjer mig med
femtusen lire i stället för tiotusen!
Förläggaren avstod — med hänsyn till
strafflagen. De tjugu exemplaren bokförde han som
förlust.
4
Hela d’Annunzios liv hade varit en kedja av
dåraktiga upptåg, vilda äventyr, utsvävningar
och poesi. För den stora massan av sina läsare
tedde han sig som en bortskämd dekadent, en
sin tids Byron; ingen tog honom rätt på allvar,
när han satte foten på verklighetens mark. Men
som alla poeter ville d’Annunzio verklighet,
kamp — han hade långsamt lärt sig inse, att
det är både svårare, ärofullare och roligare att
förföra tusen man än en kvinna. Under exilen
i Frankrike hade han ivrigt följt den italienska
politiken och med jämna mellanrum publicerat
flammande manifest och utmanande dikter. När
kriget kom, ställde han sig i ledet bland sina
franska vänner, besökte fronten och gav uttryck
åt sin tro på Frankrikes och Italiens
gemensamma uppgifter. Allt tydligare blev det för
honom, att han måste förmå sitt eget land att
sluta upp vid Frankrikes sida.
Till intervjuare i Paris yttrade poeten med
förbluffande självsäkerhet:
— lag far i dag till Genua. Inom en månad
kommer Italien att ha gått med i kriget på
Frankrikes sida.
Mången skakade misstroget på huvudet. Men
hans vän Maurice Barrès lyssnade uppmärksamt
på hans ord och tillade:
— Han förbereder åt sig en magnifik
biografi.
D’Annunzio hälsades med jubel, så snart han
överskridit italienska gränsen. Han höll i Genua
ett flammande tal och pekade på kriget som
landets stora uppgift. Han slungade ut bevingade
fraser som: "non per acquisto ma per
con-quisto" och "ardisco, non ordisco". Till
studenterna ropade han:
— Ni är den eviga eldens oförstörbara gnistor!
Blås på elden! Laga, att i morgon alla själar
står i brand! Laga, att alla röster förenas till
ett enda flammande rop: Italien! Italien!
Den 11 maj anlände han till Rom. Man hade
hånfullt sagt, att han kunde vara glad, om han
möttes av fyra katter vid ankomsten. Man
bedrog sig. D’Annunzio möttes av hundratusen
människor, som tvingade honom att till fots
bege sig till Hotell Regina, från vars balkong
mot Via Veneto han höll ett tal, som
uppfattades också av kungamodern i hennes palats
mittemot. Aldrig har hans nasala men
metalliska stämma klingat mer förförisk än i detta
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
