Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Corrado Alvaro: Celina. Novell. Översättning av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CORRADO ALVARO
motvärn, medan han sjönk ner på knä bredvid
henne med håret ner över ögonen. I samma
ögonblick ringde det på dörren — länge, gång
på gång, alldeles som om någon trummat en
marsch på den. Celina drog slöjan för ansiktet.
Dörrklockan fortsatte att ringa, envist, utan
förbarmande.
— Var lugn, jag öppnar inte, försäkrade han.
Stegen avlägsnade sig nedför trapporna, litet
dröjande och tveksamma, hördes allt längre och
längre bort, som då man trevar sig fram för att
finna utgången.
Nu sutto de på golvet, på mattan, och lekte
som två snälla barn. Carlo tog försiktigt hennes
huvud mellan sina händer och kysste henne
varligt, som om hon varit en tillfrusen källa.
Ekot av enstaka signaler från gatan trängde in
i rummet, medan skymningen låg kall och stel
utanför rutan. Föremålen runtomkring sjönko
ner i tomma intet. Han ropade hennes namn
i mörkret.
— Celina...
Hon försökte plötsligt åter göra sig lös.
—- Tänd ljuset. Det är redan mörkt ute. Jag
är rädd. Vad skall mamma säga? Stackars arma
jag — det här blir min olycka ...
En röst svarade:
— Gå inte. Stanna en stund till... Du
kommer för sent i alla fall. Litet förr eller senare,
vad betyder det? Jag skall följa dig, när du
går. Du kan ju säga att du gick vilse —
Hon reagerade inte längre, snyftade endast
helt sakta. Han räckte henne ett glas i mörkret.
Celina drack. Det brände som eld på tungan.
Hon hostade, där hon låg i hans armar.
— Det var förfärligt starkt. Vad var det du
gav mig?
Hon kände sig lättare till sinnes, mera
frimodig, och såg sig omkring i rummet, i det
svaga skenet från en lampa, som han tänt.
Hennes kinder glödde.
— Känn så jag bränner ...
Han tryckte en kyss på hennes blossande
kind. Det kändes som om hon suttit på ett tåg,
där livet står stilla och aldrig hinner fram.
Ännu en gång drack hon ur ett glas, som den
unge mannen räckte henne. Hon kände sig fri
och obunden. Det förgångna var utplånat,
framtiden existerade inte längre, världen var evig
och stillastående.
— Varför säger du inte Celina till mig? Gör
det, är du snäll... Kalla mig Celina___Är du
kanske rädd att ta fel på namn ... ?
Utan att ha klart för sig vem som kunde ha
ingivit henne sådana tankar upprepade han i en
viskning:
— Celina___
— Carlo, började hon med gäll röst, som
ville hon kalla på honom, väcka hans skugga
till liv.
De stodo en stund framme vid fönstret med
ansiktena tryckta mot rutan. Lampan var släckt.
De sågo ut på huset mittemot, tvärsöver gården,
på fönstren som i det gula diset blottade sina
gamla förfallna kyffen. En kvinna satt på en
soffa, en ung man kom in, slog sig ned
bredvid henne och smekte henne ömt över handen,
medan de talade. Celina greps av ångest,
i känslan av att tillhöra en värld, vars hela
strävan för stunden gick ut på att inte bli
lämnad ensam. Nu hade hon funnit en tillflykt, en
skyddad vrå som tycktes henne ännu mera
underbar vid anblicken av det dukade bordet,
det orörliga lampskenet ovanför, vinet i glasen,
de kalla utsökta rätterna, frukten — allt
plötsligt länkat samman av någon dunkel innebörd,
som om föremålen runtomkring fört tanken till
andra älskande par, som höllo sig gömda i
stadens labyrint, som sågo samma saker,
utförde samma ritual.
Han fyllde hennes glas på nytt, och denna
gång gjorde hon endast svagt motstånd. Viljelös
sjönk hon ner på stolen och for med
avigsidan av handen över de brännheta kinderna.
Så sänkte sig tystnaden över rummet, en stillhet
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
