Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och inte rätt och slätt för sin humanitets så
må det vara honom obetaget. Däremot har man
inför filmen i än högre grad än inför pjäsen
lust att invända mot teckningen av
lägerkommendanten. Den är inte fri från en viss oroande
idealisering. Karbe är hård som flinta, men han
är hård även mot sig själv och inte av
inneboende ondska utan av pliktfanatism. Han
beordrar tortyr när han anser det vara sin plikt,
men han bestraffar ädelt och obarmhärtigt all
okynnestortyr. Han offrar sin kärlek på
Ledarens altare. Men till slut får även han för mycket
och bryter ihop. Han beslutar ig för att rädda
excellensen och själv gå under på kuppen. Men
excellensen lurar honom, ty i sin kristlighet har
han bestämt sig för att Karbe skall skonas från
sitt offer och sparas åt dottern. I slutscenen vid
excellensens bår (när blev det sed i
koncentrationsläger att lägga nedskjutna fångar på lit
de parade?) förklarar Karbe sin föresats att
bekämpa den ondska i vars sold han hittills
stått, och man får tänka sig honom som ivrig
antinazist i fortsättningen. Till denna utveckling
vill man anteckna 1) att det kanske finns
nazister som småningom upptäcker att deras
politiska fanatism fört dem in på förnedrande
vägar, men att de inte torde vara talrika bland
dem som för befäl i koncentrationsläger, 2) att
det i den kamp för de mänskliga rättigheterna
som nu rasar är en överloppsgärning att söka
förstå och finna ursäkter för motpartens
bödelsdrängar och 3) att överlöpare som är så
grundligt komprometterade som Karbe inte bör få
tillfälle att med sin medverkan smutsa en ren
sak. Den som en gång varit nazist och av fri
vilja och övertygelse gjort nazistiskt grovgöra
måste för alltid betraktas som diskvalificerad
för samarbete med anständigt folk.
Georg Svensson
Han kom som en främling (Demi-Paradise).
Anthony Asquith. Two Cities.
Det besynnerliga engelska psyket har alltid
lockat uttolkare från andra folk, men själva har
engelsmännen tagit sina besynnerligheter
liksom uttolkningarna därav med den oberörda
nonchalans som är en av deras egenheter. Att
vara engelsk består till icke ringa del i att inte
veta hur man är det. Men kriget har ruckat
även på den självmedvetna engelska
omedvetenheten, och engelsmännen har måst bekväma sig
till att för sina allierades räkning förklara vari
det speciellt engelska ligger och göra
propaganda för engelsk livsform. Det sker med
mycken humor och underfundig ironi i denna
film, som närmast är adresserad till Ryssland
och som lär ha gått för fulla hus ett halvår i
Moskva. Den ännu ovana entente-cordialen
mellan England och Ryssland kunde knappast ha
manifesterats och underlättats på ett behagligare
sätt. Det var inte i går man fick propagandans
ricinolja i sig i en så njutbar tillblandning.
En rysk ingenjör anländer 1939 till England
för att lansera en ny propellerkonstruktion.
Tafatt, godmodig och trygg som kusinen från
landet på stadsbesök kommer han inlunkande
i det engelska samhället och kolliderar med en
efter en av örikets märkvärdigheter: de
otillgängliga, till synes livlösa medpassagerarna på tåget,
det själsmördande boarding-houset, det skräpiga,
gammaldags kontoret där chefen alltid är
oanträffbar, mötes- och åsiktsfriheten i Hyde Park,
småstadsidyllen där alla känner varann och
alla kvinnor är med om att organisera
någonting, familjelivet med söndagsmiddag och bridge,
den store industriledaren som helt tycks gå
upp i sina hobbies, bl. a. att kunna
tågtidtabellen utantill, det traditionella historiska
festspelet i slottsparken och först och sist de
absolut oberäkneliga effekterna av det engelska
sinnet för humor. Herr Kouznetsoff från
Nijny-Petrovsk har ju också sina egenheter, som inte
precis bidrar till att minska kollisionsrisken och
som i Laurence Oliviers praktfulla återgivande
avsevärt bidrar till att göra filmen
oemotståndligt skrattretande för en neutral åskådare. Så
länge väst är väst och öst är öst är filmen
roligast, när sedan i det senare partiet de två
skall mötas skiner propagandan klarare igenom.
Det slutar med att ryssen håller ett stort tal
vid en stapelavlöpning där han prisar
engelsmännen och fritar dem från anklagelserna för
perfiditet och hyckleri. Men när man tänker på
hur ryssen framställts i denna film:
bottenhederlig, den blåögda troskyldigheten personifierad,
alltid stående vid sitt löfte, undrar man om inte
trots allt filmen är ett högst förtjusande bevis
på engelsk hypokrisi. Georg Svensson
Ringar på vattnet (Kings Row). Sam Wood.
Warner Bros.
Henry Bellamanns roman "Kings Row", som
jag inte läst men som inte lär sakna intresse,
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
