Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
oss med en blek och patetisk apparition, t. o. m.
stämman verkade blek och förhöjde illusionen
av blomma i skugga. Men det stannade inte
vid apparitionen, när skräcken slog klorna i
henne visade hon sig mäktig ett marterat,
kvidande spel som filmstjärnan med samma namn
aldrig låtit ana. Erik Roséns spårhund med det
obligatoriska plommonstopet var
teaterkonvention men ganska trivsam sådan. Olof Molander
hade satt i seen och får tillerkännas en stor del
av förtjänsten av de kalla kårar som till
äventyrs gick genom salongen. Georg Svensson
Film
Excellensen. Hasse Ekman. Terrafilm.
Det är mera sällan man inför filmatiseringen
av litterära verk har anledning anmärka på att
filmen alltför troget följt underlaget. Motsatsen
brukar vara betydligt vanligare. Men om filmen
"Excellensen" får man nog säga att den i
alltför hög grad är bunden av Bertil Malmbergs
pjäs med samma namn. Malmberg har själv
i samarbete med Sven Stolpe skrivit
manuskriptet, och han har haft auktoritet nog att
hindra bolaget från att ta sig några friheter
med innehållet i pjäsen för att göra det mera
populärt för biopubliken. Man kan utgå ifrån
att filmen inte utsäger något som inte
Malmberg är beredd att stå för. Religiöst och
intellektuellt är den ett verk av samma allvarliga
syftning som pjäsen, vilket är liktydigt med att
den i idéavseende står skyhögt över repertoarens
medelnivå.
Så långt allt gott och väl. Tyvärr har pieteten
mot dramat gjort sig gällande även i själva
byggandet av filmen. Alla scener är inte
identiska med teaterstyckets, men många är det.
Och åtskilliga dylika scener vilka man
accepterar på teatern därför att deras utformning där
är betingad av scenens ringare möjligheter till
rörelse i tid och rum ter sig på film alltför
bundna och pressade. Filmens större möjligheter
till illusion skapar också större krav på illusion,
och det gör att mycket av det som i pjäsen
verkade förtätat och stiliserat på ett legitimt och
effektfullt sätt i filmen verkar förskruvat och
deklamatoriskt. Man kan ta som exempel
tortyrscenen i koncentrationslägret. Hur är det
möjligt, frågar man sig, att han omedelbart efter
misshandeln har krafter att liggande halvt upp-
rest på den söndersargade ryggen med
bärkraftig stämma för fångvaktaren vittna om hur
Kristus uppenbarade sig för honom under
tortyren? På teatern förekom samma seen, men
där kom orden från en människotrasa inne i det
skumma scendjupet; i filmen förs vi ända fram
till sängen och kan iaktta varje minsta
ryckning i ansiktet —- det är då självklart att våra
krav på realistisk trovärdighet måste göra sig
gällande på ett helt annat sätt.
Med det förbehållet att man inser att
"Excellensen" inspelats i sparsamhetens tecken måste
man också anmärka på att regissören inte gjort
mera bruk av filmens möjligheter att ge
fylligare lokalfärg och rikare psykologisk atmosfär
åt händelseförloppet. Det finns inte en enda
frilufts- eller gatuscen i hela filmen — hade det
inte gått att klippa in några journalbilder? —
och det för den dramatiska konflikten så
betydelsefulla kärleksförhållandet mellan Elisabeth
von Blankenau och nazistledaren Karbe, som
i pjäsen är ett fullbordat faktum från början,
utvecklar sig i filmen på det mest vaga och
osannolika sätt. Genom att öka upp tempot
högst avsevärt i de ideligen återkommande,
nästan i stillfoto återgivna högspända dialogerna
hade man fått tid över till nydiktade situationer
och smådrag, som kunde ha gjort filmen
ledigare och livligare. Men den indirekta
karakteriseringsmetoden tycks svensk film ha mycket
litet sinne för.
Skådespelarnas insatser är av högst
varierande värde. Bäst utan konkurrens är Gunnar
Sjöberg som lägerkommendanten. Lars
Hanson som excellensen von Blankenau är inte fullt
lika övertygande, där tränger upplevelsen inte
alltid igenom den något för omsorgsfullt
anlagda masken. Som hans dotter är Elsie Albiin
filmens största missgrepp. Det gör en icke
avsedd patetisk verkan att bevittna den
villrådighet med vilken hon söker ordna sina
välbildade anletsdrag efter de emotionella
påfrestningar för vilka hon är utsatt.
"Excellensen" är en klar protest mot
nazismens undermänskliga lära och metoder, även
om interiörerna från koncentrationslägret
närmast är idylliska jämförda med vad som
passerat i verkligheten. Filmen är också en
bekännelse till kristendomen. I vad mån von
Blan-kenaus upplevelse av trosmysteriet verkar
övertygande skall här ej diskuteras. Vill författaren
göra honom till martyr för sin kristna tros skull
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
