Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tvivel en intensivt upplevd Kristus-gestalt. Det
är troligt att eftervärlden kommer att sålla
kraftigt, mycket kraftigt, i diktarens enormt ojämna
produktion, men den färgrika gestalten Kaj
Munk, diktarprästen som mördades av banditer,
kommer länge att intressera.
Nu är det nog så att man av Kaj Munk ofta
mest ser rysligheter citerade, i stil med
Mussolini-brevet och Hitler-dikten, men det fina och
vackra som också finns är mindre lätt att i
korthet ånge. Det finns mycket av det fina
i självbiografien, "Våren kommer så saktelig",
kongenialt översatt av Sven och Birger Stolpe,
och nya drag tillkommer genom Gunnar Ollens
bok, ett arbete med rediga linjer,
huvudsakligast bestående av dramanalys, sympatiskt i
helhetsuppfattningen men icke okritiskt. Stor
vill man väl inte kalla självbiografien; därtill
är den för privatpersonlig, Kaj Munk lägger
helt beslag på sällskapet och glömmer inte en
minut att han har åhörare. Men hur slösande,
festlig och sprudlande omedelbar är den inte
på samma gång! Självironien spelar över
sidorna — en sammansatt människas
säkerhetsventil. Man lär känna en utpräglat
konservativ människotyp med starka fixeringar:
"Jag hade den läggningen, att jag tydde mig
på det innerligaste till de människor och
tillstånd jag en gång kommit att hålla av. Det har
alltid varit så, att varje förändring, som inte
varit direkt nödvändig, varit mig
oövervinneligt motbjudande. Och hade människor visat
mig en vänlighet, så kunde de räkna med mig
för hela sitt liv." Om Kaj Munk är
självupptagen, så har han också i rikt mått medkänslans
och medievandets gåva. Han älskar den danska
naturen, den lilla Iolländska bondgård där han
växte upp, djuren, "de snälla, välsignade
djuren", och framför allt "de två små
människorna", fosterföräldrarna som så vackert tog
sig an honom. Särskilt porträttet av den sträva
hjältesjälen Marie är klassiskt. Man lär i
biografien känna många av de egenartade
förutsättningarna för Munks författarskap och tro,
inte minst den ännu icke klarlagda roll som
Döden spelade. En makaber grinande dödsdans
virvlas då och då tätt förbi honom i hans soliga
barndom. Det är svårt att tänka sig något mer
skakande realistiskt än skildringen av farmoderns
död i kallbrand: det sinnessjuka leendet kring
hennes mun, dödsrosslingarna, kroppens
sönderbrytande — pojken får gå ut i trädgården med
hennes bortfallna tå. Äkta verkar på mig det
som Kaj Munk längre fram i boken har att
säga om sitt arbete i Vedersø, den plats där
han trivdes bäst och stannade i nitton år. Det
är uppenbart att han ville ge något hållbart,
utan prål och sentimentalitet, åt sin församling
av arbetande människor i sträv natur. De
predikningar jag har läst (det är långtifrån alla)
gör intryck genom känslans trohjärtade
uppriktighet och synernas folkligt naiva skönhet,
även om man ibland häpen frågar sig om Kaj
Munk aldrig intellektuellt växte ifrån sin
barndoms ståndpunkter. Undertecknad, som
bekänner sig gäspa vid den högröstade retoriken i
exempelvis en dramatisk seen som "Före
Cannae", smälter som ett vax inför somliga av
Kaj Munks predikningar, till exempel den om
den kananeiska kvinnan och de på jorden sjuka,
i himlen helbrägdagjorda, barnens paradishörn,
där änglarna, i vita förkläden, lär dem
paradisets vildaste och vackraste lekar. Kaj Munks
tro har en intressant rytm: efter att ha målat
otrons alla grader och nyanser svingar han sig
dristigt fram till det för förnuftet oantagbara,
det orimligaste, som det enda antagbara. När
han är framme vid tron är den handfast och
krigisk som på 1600-talet, med en Gud som är
en "diktatorernas överdiktator" (Ollén) och
en Kristus som är en hjälte, den enda som
känner livet "kompassen runt". Munk älskar
tron mer än sanningen och sanningssökandet.
Detta skall alltid för vissa naturer förbli
oförståeligt eller djupt motbjudande, även värt att
bekämpa, därför att det så lätt leder till
kyrkovälde och magi. Men att se den absoluta trons
människa i sin nakna ursprunglighet, vilket hos
Munk blir möjligt genom hans
konstnärsbegåvning, det är ändå en upplevelse som är ovanlig
och som vidgar vår kännedom om
människohjärtats gåtfulla behov.
Egendomlig för självbiografien är den starka
dödsaning som färgar den från första sidan
till den sista. Boken är ett förälskat avsked
till det stormiga, kampfyllda livet. "Inte en
själ blir skjuten i denna bok", säger
författaren i förordet, och det löftet håller han —
den enda som moraliskt anklagas i boken är en
egenrättfärdig prästfru. Det är något sjudande
rastlöst över Kaj Munks liv och
problemdiktande. "Vad som gick in genom ena örat, stötte
ihop med det, som gick in genom det andra",
skriver han om sin barndom, "och så blev det
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
