Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en brottning inne i hjärnan om vad som skulle
få stanna därinne, en kamp som ingalunda är
avslutad ännu, och som inte tar slut, förrän
hjärnan själv är slut." Margit Abenius
Icke av denna världen
Axel Gauffin : Marcus Larsson. Wahlström &
Widstrand 1943. 16: 50.
Den blide museichefen Axel Gauffin har, så
verkar det onekligen, en viss dragning till de
mera excentriska och törnekrönta ödena i den
svenska konsten. Marcus Larsson, Ivan Aguéli,
Olof Sager-Nelson!
Boken om Marcus Larsson är ett med
omkring 50 nya sidor och ungefär lika många nya
illustrationer utökat omtryck av en 1907 och
1908 utkommen monografi.
Även den som inte till äventyrs gillar Marcus
Larssons konstuppfattning eller hans hatfyllda
förakt för "svindlarna til ex Eugen La Croax"
(= Delacroix) måste baxna inför detta öde och
denna säregna, olyckliga form av genialitet,
denna förening av hötorgsvirtuositet och sann
och äkta lidelse. Otvivelaktigt led han av någon
form av vansinne. Gauffin föreslår epilepsi,
dock utan att våga vara alltför bestämd.
Larssons "sätt att börja i vänstra hörnet" för tanken
till vissa sinnessjukas arbetsmetoder. Även hans
maniska uppgående i arbetet, hans
snabbmålerisport, tycks mig ett kliniskt drag. Det verkar
nästan som om han måste ha sett syner av en
fotografisk intensitet när han målade, som om
han hade haft en kamera i huvudet. Han var
ju också en av de första målare, åtminstone i
Sverige, som använde fotografier som förlagor.
För mig står han som en av våra tidigaste
målare av drömmar, en av våra första
surrealister. Kanske framgår det inte så klart av
verket som av sättet. Hos en målare som
Salvador Dali finns, alldeles frånsett motivvalet,
något av samma visionära tydlighet i detaljerna,
något av samma nästan hemska bildskärpa som
hos Marcus Larsson. För övrigt också något av
samma ända till overklighet drivna naturalism.
Som alltid besannar det sig alltså att man får
mera synpunkter på verket när man sett mer av
mannen bakom. Gauffin ger inte bara en klar,
fortlöpande skildring av den unge
sadelmakare-gesällens ganska virvlande bana genom kon-
stens rymder fram till fattiggraven i London,
han ger också i utförliga citat samtida norska,
svenska och framför allt finska karakteristiker
av fenomenet Larsson och slutligen, i utdrag av
recensioner, hyllningsdikter och andra
handlingar i målet, en doft av tiden. Vilken tid av
sentimentalt mischmasch och borgerlig
småstadsanda! Man gör ofrivilligt den reflexionen att man
skulle inte ha velat leva i den — hur vår egen
tid än är. Men kanske skall andra säga samma
sak om vår. Det var samma tid ur vilken
Strind-b rg skulle bryta sig lös, en tid för upprorsmän
som kanske inte alltid passade till det men
ändå tvangs att bli det. Sådana har det ju
funnits även mittibland oss.
Marcus Larssons öde får i Gauffins
framställning något av den hemska, maniakaliska
karaktär som det utan tvivel hade. Det är inte
utan en hemlig rysning man lägger boken ifrån
sig. Är det sant att konsten behöver kräva
sådana offer? Och tanken söker sig tillbaka till
det sunda, utilistiska 1700-talet, men där möts
man av Watteau, också han en målare av
drömmar, helt andra visserligen men ändå drömmar,
också han ett offer för sjukdom, inte epilepsi
visserligen men tuberkulos. Icke av denna
världen. Gunnar Ekelöf
Kungarnas Paris
Ragnar Josephson: Kungarnas Paris. Natur
och Kultur 1943. 15:—.
Ämnet Paris är oerhört, för att inte säga
outtömligt. Professor Ragnar Josephson har för
sin parisbok valt att begränsa sig till de delar
av staden och av dess byggnadshistoria på vilka
den totalitära kungamakten tryckt sin prägel.
Den stränga begränsningen till den ämnessfär
som bokens titel anger har givetvis inte varit
utan sina olägenheter. Den största kungliga
anläggningen ligger visserligen i Versailles,
någon halvtimmes resa från staden, men
åtminstone undertecknad tycker att Versailles om
inte teoretiskt så i varje fall rent praktiskt borde
ha kunnat räknas som tillhörande ämnet.
Vad Ragnar Josephson behandlar i sin bok
är i själva verket urbanismens födelse. När
Le Corbusier i början av mellankrigstiden
framlade sitt stora förslag till en omplanering av
Paris’ centrala delar var han visserligen ute
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
