Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kunde efter känt mönster ha hetat "Les
ori-gines de la Suède contemporaine", ty Ingvar
Andersson undersöker miljöer och människor
på samma sätt som Taine, stående i nuet, med
blicken riktad tillbaka. I motsats till mästaren
intar han emellertid ingen förutfattad
hållning, till vars fromma han skiljer vetet från
agnarna för att få dokumentens vittnesbörd att
passa in i sina fack. Trots det personliga i
uppfattning och stil förblir Ingvar Andersson så
strängt objektiv som överhuvud en historiker
kan vara, han anammar alltid — kanske ibland
med bister min och tungt sinnelag — trovärdiga
synpunkter och vittnesbörd, även där de dra
honom in på vägar som icke locka eller behaga
honom. Med ett ord, hans sinne är tappert och
hans samvete omutligt när det gäller att hävda
historisk rätt och sanning.
Hans "Sveriges historia" är icke någon
barnbok. Därtill erbjuder den för få stödjepunkter
för minnet och är alltför litet medvetet
"sedo-lärande". Den är lämpligast som
användningsmaterial vid seminarieundervisningen och vid
studiet av historiska metodfrågor bör den vara
idealisk. Annars är det en bok som kan läsas
och njutas av alla människor — därtill bidrar
den utsökta och konstnärliga form, stil och ton
i vilken den så gott som alltigenom är hållen.
Alla vettiga historiker fröjda sig över att denna
bok sett dagen. Den kommer många gamla
slentrianidéer och mytbildningar på skam och
störtar kanske en och annan gud eller åtminstone
dess falske profet. Men Ingvar Andersson har
det lutherska lugnet. Han står där han står och
kan bestämt inte annorlunda.
Alma Söderhjelm
Kommentarer till
världsläget
Johannes Wickman: Seger. Kommentarer till
de utrikespolitiska dagshändelserna.
Natur och Kultur 1944.
7:—.
Sammanställandet av den nya volym av
Johannes Wickmans utrikespolitiska
kommentarer, som nu föreligger, har säkerligen skett
med författarens särskilda tillfredsställelse. De
berör nämligen händelserna under år 1943, det
år, då även Tysklands bundsförvanter började
få upp ögonen för att spelet var förlorat och
att segern ohjälpligt kommer att hemföras av
de allierade. Det mesta av innehållet i
Wickmans nya arbete har tidigare varit publicerat
i pressen, vilket emellertid inte hindrar, att det
är en verklig vederkvickelse att i följd få läsa
om dessa, av förnäm stilkonst och
utomordentlig kunnighet präglade essayer om det andra
världskrigets politiska förlopp. Wickmans senaste
arbete ansluter sig värdigt till hans tidigare
essaysamlingar och blir följaktligen
oundgängligt för dem som önskar få den bästa
utrikespolitiska orientering vårt land kan bjuda.
Några av uppsatserna i den nya volymen har
emellertid inte tidigare varit publicerade och
tilldrar sig därför ett mer omedelbart intresse.
Dit hör den utsökta analysen av Tysklands
förhållande till sina besegrare, ett inlägg i
debatten som särskilt rekommenderas till dem, som
ömmar för det s. k. andra Tyskland, denna
säregna myt, som utövar en sådan trollkraft på
folk som själva förskonats från tysk
ockupation. I polemik med Dorothy Thompson, den
högt begåvade amerikanska journalisten, som
förra året till allmän förvåning engagerade sig
i den tyska medlidandeoffensiv, som utvecklas
världen runt, skriver Wickman, att
"fredsbestämmelserna måste i första hand ta hänsyn, inte
till Tyskland utan till de allierade. Inte till de
ofödda generationerna i Tyskland, som Dorothy
Thompson är angelägen att förskona från
nederlagets bördor, utan till de ofödda generationerna
inom de överfallna folken, som länge får bära
den hårt tillkämpade segerns bördor, men som
dessutom har ansvaret för att det inte skapas en
ny konjunktur för tysk krigspolitik".
I en annan av de icke förut publicerade
essayerna går Wickman in på det aktuella
problemet stormakter och småstater och har många
kloka ord att säga om den självgodhet som just
i vårt land tagit sig rent groteska uttryck i den
mycket populära framställningen av
stormakterna som den förkroppsligade ondskan och
småstaterna som rättens och moralens speciella
väktare i det internationella umgänget. Inte
minst under det nu pågående kriget har denna
vanföreställning ömt vårdats av den svenska
samlingsregeringens medlemmar och särskilt av
utrikesminister Günther, som nästan brukar få
darr på stämman, då han talar om de förfärliga
stormakterna och deras offer, de änglalikt
oskyldiga småstaterna.
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
