Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Björn-Erik Höijer: Han skulle gå tillbaka. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
HAN SKULLE GÅ TILLBAKA
Han steg på tåget i Boden tillsammans med
en välklädd, äldre herre, som visade honom
stor vänlighet, fast han var så många år yngre
och så illa klädd. Försiktigt lade han upp sin
väska på bagagehyllan, strök utav sig kepsen
och körde fingrarna genom sitt tjocka, lockiga,
gula hår. Han hade en skarp, befallande näsa
och bestämd haka. Kinderna var lite fårade,
fast han tydligen var rätt ung. Han slog sig
ner i ett hörn — det var ovanligt gott om
platser denna senhöstdag anno
nittonhundra-förtitre — slängde upp ena benet över det
andra och såg ut genom fönstret.
Det var som lite illa ställt med hans skor.
Egentligen hade han bara bottnarna av nå
gamla gummistövlar på fötterna. Skaften hade
skurits bort med en slö kniv. Men de illa
pressade, gulbruna, smutsiga byxornas fransar föll
vackert över hans fotbeklädnader och dolde
deras klumpiga snitt. Han tittade ut,
intresserat, och strök sin seniga, rätt magra hand
genom håret, som kunnat vara lite mer
glänsande. Den äldre, välklädde herrn slog upp
sin tidning, tittade i den och strök sin runda
kind. Folk strömmade in i kupén, men det var
alltjämt gott om plats. Ute på perrongen gick
mycket folk, sa adjö, vinkade till bekanta på
tåget, pratade, skrattade. Mycket uniformer.
Officerarna hade samtliga den moderna
skärmmössan, som egentligen är ett mindre
regnskydd. De meniga hade sina båtar käckt på
svaj; de var alla välklädda, prydliga.
Postgubbarna kom med sina påsar, en järnvägs-
tjänsteman drog två cyklar med vidhängande
adresslappar, en kollibil tutade och tvingade
sig fram med ganska hänsynslösa åtbörder.
Solen lyste, det var faktiskt en vacker dag.
Han lutade sig fram, stödde armbågarna
mot fönsterbordet och lade ansiktet i
händernas uppåtvända skål. Det såg ut, som om han
satt och tänkte på någonting.
Det kom in lite till folk, som släpade på
väskor och paket och rockar och kappor, alla
lite hetsade och giriga på fönsterplatser. Alla
kunde ju inte sitta vid fönstren, och många
tittade förargat på den äldre, välklädde
mannen och hans sällskap, som gjort det så
bekvämt för sig. Några tände cigarretter.
Cigarrettröken trängde ut i kupén. Den
ljus-hårige mannen med stövelbottnarna blev
orolig, vädrade, släppte ner händerna och lät dem
falla ner på låren, där de började treva och
fingra, for ner i byxfickorna, bökade och
bände, for upp i kavajfickorna, som putade
och ändå verkade tomma, for upp mot bröstet
och in i barmfickan. Han tittade till slut upp
på väskan, skakade på huvudet och sjönk in
i hörnet, in i sig själv. Då tittade den äldre
mannen upp, tog fram en cigarrettask,
öppnade och sträckte den mot den ljushårige.
— Ska du ha en cigarrett? frågade han
vänligt. Den ljushårige rodnade. Han tog en
cigarrett, klämde till munstycket och förde
den mot munnen. Handen darrade. Han sänkte
den igen, lutade sig fram och sa:
— Men — dina cigarretter?
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
