Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Björn-Erik Höijer: Han skulle gå tillbaka. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
— För all del, svarade den äldre, rök du
bara. Har du tändstickor?
— Jo här. Vänta.
Han bröt på ett främmande tungomål och
några av passagerarna vände sig om och
tittade. Han fick fram en smutsig tändsticksask
och strök eld och tände den andres cigarrett.
Sen måste han tända en ny tändsticka för att
få eld på sin egen cigarrett. Han drog in
röken så girigt, att ögonen stod på skaft i sina
brunrandiga hålor. Plötsligt ryckte han till.
— Aj ..., hojtade han, kastade den
brinnande tändstickan på golvet, rodnade igen och
släckte sedan med foten. Sen tittade han på
sin hand och blåste rök på den.
— Brände du dej ? frågade den andre,
småleende.
Han nickade och log.
Nu började tåget rulla mot norr, medan
människorna ute på perrongen vinkade och
ropade. Det var tyst en stund i kupén. En liten
stund. De små bondgårdarna började redan
dyka upp. Hässjorna var inte plundrade ännu,
överallt. Gråa, lutande lador, sjöar, granskog
dansade förbi. Det lyste guld och koppar i
grönskan, fälten var gulstubbiga här och där,
strandvassen i sjöarna var gul i topparna. Det
for änder och simmade ut ur vassarna, när
tåget rusade förbi.
Den ljushårige rökte och var tankfull.
Konduktören kom, tittade forskande på honom, på
hans biljett, tog den i alla fall och gick vidare.
Han ryckte på axlarna. Den äldre studerade
åter sin tidning. Den yngre tittade ut. Hans
skjorta var smutsig, hans hår var rättså långt.
Och rocken var lite för stor.
— Vackert, sa han ett par gånger och
pekade. Den andre såg upp över sin tidning
och nickade.
Och nu började människorna prata, den
lilla febern av uppbrott hade lagt sig, man
måste meddela sina tankar. Den ljushårige satt
gott i sitt hörn, och det verkade som om han
grubblade på något, som fyllde honom med
välbehag. Lösryckta samtalsmeningar vällde
fram till honom, kanske satt han bara och
lyssnade. Närmast till vänster satt två kvinnor
och pratade om ransonerna, svartabörsen och
den stundande lingonskörden — det var
ointressant. Framför honom och bakom hans
sällskap satt två äldre män och de hade börjat
prata om kriget. Den ene var avgjort bestämd
på sin sak, den andre mera hit och dit.
— Det är avgjort innan vintern, sa den
bestämde med något hård röst. Han är färdig,
förstår du, han faller ihop på en natt.
— Det vete väl fåglarna, svarade den
obestämde med mörkare stämma.
— Vafan säjer du, brusade den förste upp,
är du nazist, läser du inte tidningarna, va?
— Ja, nog för att det vore skönt, om det
tog slut nångång, sa den obestämde allvarligt.
Mänskligheten orkar snart inte med det här.
— Det kan gå på en vecka ..., påstod den
bestämde och spottade. Och det var ju det jag
sa hela tiden. Det var endel idioter som trodde,
att han skulle vinna, men i helsike heller. Det
kunde ju till och med ett barn begripa, att
han inte skulle orka. På sätt och vis...
— Vad då? undrade den obestämde.
— Han var ett geni i alla fall, det måste
man ju säga. Det var så nära, att han lyckats.
Om han bara varit lite knepig. Han skulle
tagit det lite vackert, förstår du. Men . ..
Han höjde rösten, liksom ville han fastslå
det för evig tid.
— Men berömd det blev han, det måste
man säja. Hemskt berömd.
Den obestämde skakade på huvudet och sa lågt:
— Det är ett under, att det gick som det
gick. Och vem ska vi nu tacka, för att vi fick
en frist igen?
— En — frist?
Den obestämde sänkte rösten, och nu lade
den ljushåriges sällskap ner tidningen. Han
mönstrade den yngre.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
