Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Björn-Erik Höijer: Han skulle gå tillbaka. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAN SKULLE GÅ TILLBAKA
— Så konstigt, att vi skulle träffas så här,
sa han.
— Javars, svarade den yngre, som talade
utmärkt svenska fast med brytning. Han såg
ut som en norsk skidlöpare. På sätt och vis.
De talade lågt och allvarligt. Ibland spändes
hans läppar och fylldes hans ögon av något
mörkt och hotfullt.
— Och du tänker verkligen vända om?
— Ja. Jag måste gå tillbaka. Det är en liten
sak som jag måste ordna, förstår du.
— Jag undrar, om du inte borde stanna
här så länge. — Den äldre talade lite högre
än den yngre, men vagnshjulens sång mot
skenskarvarna fyllde kupén tillsammans med
resenärernas sorl, och ingen kunde avlyssna
deras samtal. — Så lustigt, att jag skulle träffa
dej så här, sa han en gång till, eftertänksamt.
Varför fortsatte du inte och kom ner till oss
ett slag? Du kunde stanna hemma hos oss,
morsgumman skulle pyssla om dej, det kan
du va säker på.
— Tack du. Ja, jag var på väg till er, när
jag kom på det. Då måste jag vända. Och nu
går det fint, jag har väskan full av grejer,
som jag fått av hyggliga människor. Det finns
mycket hyggliga människor hos er.
— Ja, det vete väl fan, svor den andre, det
vete väl fan.
— Jo.
Den ljushåriges ansikte mörknade plötsligt.
— Hit var det värre, sa han lågt. Ja — du
förstår? Det var alldeles för ljust. Vi borde
haft mörkare sommarnätter här oppe också.
Åtminstone nu ett — slag. — Nu är det
mörkare, lagom mörkt.
Den äldre tittade uppmärksamt på hans
ansikte: det lyste mörka fjälltoppar, djupa,
mörka fjällsjöar, vida, mörka, ödsliga
fjällvidder i hans ansikte, hans ögon var djupa
och mörka, det var som om havets djup legat
i en liten skogstjärn, havets ödsliga djup, som
inte väjer för någonting.
— Det är riskabelt, menade den äldre och
bjöd på ännu en cigarrett. Du borde inte göra
det, du borde vänta. Det kanske är över snart,
tillade han optimistiskt. Dom säjer, att det
inte kommer att dröja så värst länge till.
— Tack. — Den yngre fyllde lungorna med
nikotinrök, ljusnade och det var som när
solen drar ett stråk igenom en mörk, dyster
dal efter ett treveckors höstregn. — Det
kommer att ta lång tid, ganska lång tid. Och jag
kan inte vänta, det är en liten sak, som jag
måste grej a.
Han lutade sig tillbaka i hörnet, drog ett
djupt bloss och blundade. Han verkade
plötsligt trött och anspänd nu, när han inte såg
människorna och trodde, att de inte såg
honom. Han slappnade utav och såg nedslagen
ut. Den äldre satt och såg medlidsamt på
honom, stödde armbågen mot fönsterbordet,
höll hakan mot handen och repade lite i
kinden med naglarna. Svarta naglar. Kanske en
jordbrukare eller arbetare ändå, fast han var
så välklädd. Såg ut att vara bussig. Kanske
en hästhandlare, en höhandlare eller nånting
i den vägen.
Kvinnorna hade fått andra ämnen. Mycket
låg dem om hjärtat och allt ville fram. Det
var om de inkallades fruar, som fått fästmän,
och om de inkallade, som fått fästmör. Och så
blir det en massa oäkta ungar, och vem ska ta
hand om dem? Det finns byar, sa kvinnorna
och var fyllda av sedligt allvar, som blir
alldeles fulla av såna där — hm — kärlekspanter.
En man i menigs uniform satt och smålog
och lyssnade. Ibland tittade han åt den
ljus-hårige till och funderade nog, vad den kunde
vara för en kotte. Han hade glasögon, svart
skäggbotten och, när han böjde sig över
tidningen, antydan till måne i sitt svarta, glesa
hår. Han tittade då och då på den ljushåriges
klädsel och räknade ut, att han var en flykting.
— Och det börjar ta slut med moralen, sa
kvinnorna, snart så syndar varenda människa.
2 BLM 1944 v
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
