Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Göran Schildt: Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLAUBERTS
DUBBELJAG
scenen. Vi har sett fallet Flaubert och vi kunde
anföra ett otal paralleller. Hur är det till
exempel med en personlighet som Dante? Den
moderna forskningen har frambragt ett flertal
drag som man har svårt att sammanställa med
det porträtt den store florentinaren ger oss av
sig själv i "Vita nuova" och "Divina
Commedia". Man är därför frestad att kalla diktens
Dantegestalt en medveten fiktion som endast
har vissa drag gemensamma med verklighetens.
I varje fall är det tydligt att det just är denna
invävda jagskildring, fasthållandet vid en
gripbar och intressant berättargestalt i vilken
händelseförloppet speglas, som lyfter "Divina
Commedia" så högt inte bara över andra
medeltida världsförklaringar utan också över Dantes
egna "objektivare" verk.
Om vi alltså inte kan påvisa en absolut gräns
mellan den naive och den fingerade berättaren
ser vi i varje fall att en övergång finnes till
former där berättaren fullt medvetet är en
fingerad gestalt. Först det halvt förklädda alter
ego som författarna ibland söker att
nödtorftigt gömma sig bakom. Hit hör till exempel
Strindbergs "En dåres försvarstal" eller för att
välja ett exempel ur fransk litteratur Marcel
Prousts "Ä la recherche du temps perdu".
Författarna serverar oss långa, till synes
självupplevda skildringar i jagform, men genom någon
liten detalj, en namnförändring eller dylikt,
markerar de sitt avståndstagande från sina
litterära tvillingbröder. Vad åter böcker som
"Gil Bias" eller vår egen "Hyrkuskens
berättelser" beträffar är det säkert få av läsarna
som inbillar sig att Lesage respektive August
Blanche i dem skildrar sina egna öden trots
att båda verken är skrivna i direkt jagform.
Denna enkla fiktion förekommer för övrigt
ofta i mera dubbelbottnad form. Ofta brukar
författarna i ett litet inledande avsnitt teckna
den gestalt som sedan får berätta
huvudberättelsen och påtaga sig ansvaret för dess
utformning. Antingen berättar denne fingerade berät-
tare sin egen historia i jagform, så som till
exempel i André Gides "L’immoraliste", eller
också berättar han en historia som han hört
eller sett, så som fallet är med Sjeherezade i
’ Tusen och en natt" och de tio ungdomarna
i ’Decamerone". Trots att Boccaccios
berättelser har mycket litet att göra med de
berättande personerna kan det svårligen förnekas
att det till stor del är ramberättelsens fiktion
som gör novellerna i "Decamerone" så friska
och naturligt självfallna som de är.
Så finns det författare som påstår sig ha
funnit gamla manuskript av författare som
aldrig existerat eller säger sig översätta böcker
som aldrig synts till på originalspråket. Vi kan
nämna Cervantes’ föregivna översättning av "Don
Quijote" från arabiskan — en form som tillåter
Cervantes att olösligt blanda saga och
verklighet, ironi och saklighet till det odödliga mixtum
compositum som boken om don Quijote är.
En ytterligare möjlighet att framföra en
fiktiv berättare erbjuder berättelsen i
brevform som bygger upp sin intrig med hjälp av
föregivna brev från en eller flera personer.
Typen omfattar verk alltifrån Goethes "Werthers
lidanden" till Laclos "Liaisons dangereuses".
Bland alla litteraturarter med fingerad
berättare är det emellertid en som mer än de andra
tillåter författaren att förbli odefinierad och
som i minsta möjliga grad ifrågasätter hans
eget jag. Vi avser det fingerade samtalet i dess
olika former: skådespelet, radiohörbilden, den
filosofiska dialogen och så vidare. Ett
skådespel har nämligen lika många berättare som
det har uppträdande personer, alla lika
självständiga och lika berättigade, medan
författarens personlighet till synes fullständigt
eliminerats. En skådespelsförfattare är tekniskt
enbart lyssnare, rapportör. Hans förhållande
till styckets personer kan närmast karakteriseras
som den illegitime faderns till sii>a barn, vilka
han officiellt icke känner, men som det oaktat
visar besläktade drag med honom.
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
