Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Göran Schildt: Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRAN SCHILDT
Vi skall ett ögonblick stanna vid en speciell
genre av det fingerade samtalet, nämligen den
filosofiska dialogen. Vilken härlig form för ett
intellekt som vill bolla med idéer utan att
engagera sig själv! Här kan författaren
framföra stridande argument utan att behöva säga
det sista ordet själv, här kan han ge
brottstycken av sina intimaste tankar och ändå
behålla sitt opejlade djup. Vi kan nämna
trenne namn som exempel på denna förnäma
litteraturart, som förmår göra konst av
filosofi: Platon, Galilei, Valéry.
En författare kan alltså välja mellan otaliga
möjligheter som tillåter honom att själv förbli
utanför skildringen, samtidigt som han
uppfyller fordran på en berättare. Dessa
opersonliga skildringar är ur författarens synpunkt
objektivare än de som engagerar hans jag. För
författaren är skådespelet den objektivaste
formen av författarskap, medan läsaren — eller
åskådaren — där har svårare än annars att
bortse från sambandet mellan den talande och
det talade och därför i skådespelet ser den
subjektivaste diktarten. Paradox: skådespelet är
objektivt just genom sin subjektivitet.
Dessa reflexioner om den objektiva
skildringen kan för mången tyckas självfallna. Det
är de också, men ändå ser vi ofta att
författare och vanliga skribenter kan glömma bort
denna enkla sanning. Hur underligt det än
låter läser vi ofta texter vars författare tycks
inbilla sig att de är ingen alls — en illusion
som inte kan undgå att inge oss en känsla av
onaturlighet och tomhet. Å andra sidan ser vi
ofta att det just är på detta självklara område
som mästaren visar lejonklon och att lösningen
av berättarens problem icke sällan är nyckeln
till ett helt verk. Ett exempel skall bättre än
alla resonemang belysa det sagda.
Runebergs "Fänrik Ståls sägner", sådan vi
känner den, förefaller oss så naturlig och
självfallen i sin form att vi inte alls reflekterar över
vilken ypperlig lösning av ett svårt problem den
representerar. Vi skall emellertid försöka sätta
oss in i Runebergs situation vid den tidpunkt dà
hans tanke började sysselsätta sig med
möjligheten att skapa detta fosterländska hjältegalleri.
Uppgiften var sannerligen inte enkel och
tvivlet låg nära till hands. Kunde han, en ung
man av fredens generation, stiga fram och
sjunga om krig och hjältar dem han aldrig
sett? Vad hade han för patos att ta till, han
en borgerlig skollärare i Borgå? Bör inte
fosterlandskärleken för att bli stor och
gripande motiveras med andra erfarenheter än
dem han själv hade bakom sig? Och
slutligen: är inte hjältesångens hela genre naivare,
mindre komplicerad än vad som var naturligt
för hans egen personlighet?
En känsla av allt detta måste det ha varit
som hos Runeberg framfödde fänrik
Stålgestalten, i vars mun han lade sina sägner.
Det torde svårligen kunna förnekas att
sägnernas storhet till icke ringa del ligger just i detta
att de motiveras och får sin fasta grund av
fänrikens gestalt. Just därför är de ett sådant
fullödigt uttryck för det finska folkets ande,
för att de tänkts berättade av en enkel man
ur detta folk, med Runeberg enbart såsom tolk.
De sägner här i sång jag satt
från gubbens läpp de stamma.
Jag hört dem mången stilla natt
vid pärtans matta flamma,
tag mot dem dyra fosterjord.
De tala några enkla ord,
Hur många andra patriotiska diktsamlingar
har inte gått spårlöst förbi därför att de saknat
den djupare motivering och den organiska
växtgrund som fänriken skänker sägnerna.
Vi kunde anföra otaliga andra exempel, som
alla visar att de stora diktarna utan undantag
bygger upp sina verk på det rö som
individen, subjektet är. En bräcklig grund kan man
tycka. I själva verket den enda som håller.
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
