Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bertil Malmberg: Nietzsche och hans åklagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
av möjligheter inom sig, som gärna ville få
tänka sina tankar till slut, utan att störas
av familjära bedrövelser, som dessutom hade
geniets avvisande kylighet och distraktion, men
även dess moraliska hyperestesi, dess förfinade
ömtålighet, dess nervösa förmåga av fantasirik
inlevelse i andras smärta — att just han måste
tveka länge, innan han uttalade det ödesdigra,
definitivt avgörande ordet, kan för mången
tyckas anständigt och begripligt men är för
Melker Johnsson endast oredlighet. Men då
måste han ställa under samma dom som den
tyske bildstormaren också ett kristet trosvittne
som Kierkegaard, vars förhållningssätt livet
igenom har mycket, som kan erinra om Nietzsche,
och som just av "personliga hänsyn", nämligen
pieteten för fadern och den levande biskop
Mynster, föredrog att uppskjuta det slutliga
angreppet på kyrkan, icke ett decennium, utan
ända till året före sin egen död. Vem vet,
kanske är Melker Johnsson beredd att anklaga och
fälla också honom, ja, kanske är han eller
någon annan kritiker av samma observans
t. o. m. färdig att stämpla denne antidemokrat,
denne förkunnare av den tvetydiga, anstötliga
och farliga myten om "den Enkelte", som
kryptonazist, som den förste femtekolonnaren
i konungariket Danmark.
Melker Johnssons bistra skildring av Nietzsches
liv har nästan alltid ett tycke av rättsförfarande,
och det bör ingalunda döljas, att rannsakningen
— inom sin ram — genomföres med
skicklighet och skarpsinne, stundom med kvickhet,
så att den väl kan tänkas förleda mången att
överse både med förhörsmetodens otillbörlighet
och hela processens bristfälliga fundament. De
egenskaper och själsliga stigmata Melker
Johnsson upptäcker hos Nietzsche ha sina-
motsvarigheter, de tillkomma honom verkligen, de
ha ingalunda blivit gripna ur luften: felet
med undersökningen är icke att rena
oriktigheter hopats i anklagelseakten. Det mesta som
säges kan också sägas, men endast som led i
ett mångsidigare, rikare nyanserat omdöme. Vad
som förrycker all rimlighet är hans oförmåga
att skåda de "förkastliga" tendenserna i deras
relativitet, i deras skiftande funktioner och
förhållanden inom de av livsrollen dragna
gränserna. Åter och åter uttalar han satser, som te
sig för litet komplicerade, ja, alldeles för
burdusa för att kunna överlista och genskjuta de
skyggare frågorna. Nietzsches utsaga, att han
som gymnasist "idkade en förborgad kult av
bestämda konster", ger Melker Johnsson endast
en ny anledning att yttra något om
"dubbelhet", givetvis i tadlande mening, och sålunda
förråda sin okunnighet om en viktig sanning:
att just det ord som vållat hans indignation,
nämligen "förborgad", är ett av nyckelorden
till all genialitets natur. Det ligger i sakens
natur, att en person, som dömer med sådan
hederlig rättframhet, så utan alla krumelurer,
som denne författare onekligen gör, måste
känna sig obehagligt berörd, när han
konstaterar en bristande kongruens mellan de
uppgifter Nietzsche tillhandahåller om sina egna
livshändelser och det faktiska underlag varpå
de bygga. Därför mattas heller aldrig hans iver
att kontrollera varje självbiografisk notis, och
överallt där han upptäcker den minsta ansats
till omdiktning av verkligheten, där en
situation fått sitt format förstorat, där en
förskjutning ägt rum, en eufemism skymtar, en legend
är under tillblivelse, där inskrider han med
strängaste allvar mot problembarnets
konfabula-tioner. Ingen bestrider, att det upplevdas
ursprungliga realitetsform förtjänar, att man
undersöker den, ja, att detta är nödvändigt för
att skänka en karaktärsbild den rätta
avskugg-ningen. Men det väsentliga, när det gäller en
andligt skapande människa, är ändå icke hur det
upplevda verkligen var i sin objektivitet, utan
vad det kom att bli för den upplevande, vilken
ödeshalt det kom att erhålla, vilket
symbolvärde det kom att representera, vad det lät
honom utvinna genom det som han inlade där-
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
