Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bertil Malmberg: Nietzsche och hans åklagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH HANS ÅKLAGARE
uti. Det är riktigt, att Nietzsche var benägen
att mytologisera sina erfarenheter. Men att han
offrade åt denna böjelse var näppeligen bara
av ondo. Hur exempelvis den slutliga
brytningen med Wagner försiggick i realiteten, vilka
förhemligade motiv som här varit i rörelse,
jämte de erkända och bakom de föreburna, är
betydelsefullt, men likväl mindre betydelsefullt
än de följdverkningar som själva
mytologiseringen kom att föra med sig för hela det
slutande 1800-talets andliga läge. Man kan
nämligen icke förneka, att denna
mytologisering kom att för Nietzsche bildklart och
uppfordrande representera en ny förpliktelse,
som bestämde hans framtida skapande, men
härigenom också tillförde kulturen som
helhet en ny estetisk impuls, en ny
bildningssuggestion. Det visar sig alltså, att det
mytomana hos Nietzsche var fruktbart nog, att det
icke bara var omoraliskt eller psykopatiskt.
Redan av denna, men också av en annan orsak,
kan det icke vara tillåtet att likställa hans
"minnesförfalskningar" med den procedur som
den misslyckade och improduktive låter sin
fattiga existens undergå, när han smyckar den
med dagdrömmar och livslögner, till vilkas mått
över det vanliga hans eget väsen icke kan bevisa
någon rätt: den lyftning som Nietzsche har
velat spåra i många av de mänskliga konflikter,
pliktlägen, avsked och avgöranden där den
utomstående betraktaren menar sig finna svåra
lyten, den saknade nämligen icke alldeles en
art av inre bekräftelse: den ägde, kan man
säga, om också ingen historisk-materiell, så dock
en psykologisk verifikation. Det var genom ett
självförverkligande på en annan skådeplats än
handlingens, genom ett synliggörande i
språkliga symboler av själskrafterna och
väsenssub-stansen som Nietzsche, i motsats till den
improduktive dagdrömmaren och livslögnaren, kan
sägas ha legitimerat den bearbetade, den
"ideella" versionen av de biografiska fakta som
i sin empiriska, av "tillfälligheter" modifierade
uppenbarelseform icke motsvarade hans nivå.
Jag menar nu ingalunda, att detta är annat än
en ytterst ungefärlig sanning, en av de
tvetydiga, vilkas innebörd förbytes och vilkas färger
skifta, medan man iakttager dem: det rör sig
här om ovissa materier, icke om vägbarheter.
Likväl skulle jag önskat, att Melker Johnsson
berett den ett aldrig så oansenligt rum
någonstädes i medvetandet, där den kanske kunnat
bli till ett upplösningens frö, sprida ett stilla
tvivel på de kategorier efter vilka han dömer
och på så vis något förbrylla hans robusta
moralism. Ty detta ogenerösa, enformigt
på-stridiga mästrande går läsaren på nerverna. Att
söka gendriva de enskilda satserna är
meningslöst, ty också här felar den rigoröse avslöjaren,
mindre genom bevisligt oriktiga uppgifter än
genom bristande känsla för sammanhangens
mångförgrening. Jag nöjer mig med att
avtrycka följande anmärkning, som här ensam får
företräda det överrika material i samma genre
hans bok innehåller: "Nietzsche kände icke
själv till Zarathustras bergensamhet med ormen
och örnen, ty även om dess författare på
morgonen föreställde sig ’6 000 fot på andra sidan
människan och tiden’, satt han vid middagen
likväl vid den gemensamma table d’hoten." Det
är något som händer i denna sarkastiska truism.
Den filiströsa sakligheten blir monumental.
Liksom Melker Johnsson är korrekt i de
biografiska notiserna, så är han det också, när han
refererar "innehållet", d. v. s. den teoretiska
kontentan, i Nietzsches skrifter. Men liksom han
med all sin omsorg och kunnighet likväl icke
undgår att teckna en skev bild av sitt föremål
i dess "mänskliga, alltför mänskliga" gestalt,
så formar sig likaledes den kommentar som
åtföljer hans referat av idéerna till en grov
vantolkning. Vad som vållar detta, det är som alltid
hos denne författare synfältets notoriska
begränsning, som här gäller det antitetiska i Nietzsches
filosofiska hållning. Han framhåller visserligen
uttryckligt just protesten som dynamisk faktor
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
