Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Gunnar Björnstrands stålhårde
ockupationsofficer. Nils Beyer
Klockan klämtar för dig. Sam Wood.
Paramount.
Filmen på Hemingways stora roman från
spanska inbördeskriget är lång, nära tre
timmar. Jag får bekänna att jag inte var fullt
uppmärksam under alla de hundrasjuttio minuterna
utan rentav dåsade till en kvart nånstans på
mitten. Men dessemellan var jag desto mera
klarvaken, i synnerhet den sista halvtimmen.
Man kanske kan hävda att "Klockan klämtar
för dig" skulle ha blivit en bättre film om den
skurits ned med en tredjedel, helst givetvis
redan på manuskriptstadiet, men å andra sidan
bidrar de mera stillastående partierna till att
ge relief åt och skapa mottaglighet för de
dramatiskt upprörda scenerna. Jordans tre dygn
hos guerillan i bergen innan han får utföra sin
brosprängning är en tid av ofrivillig passivitet,
otålig väntan, oro och lurpassande, det vore
orimligt om inte filmen förmedlade något av
detta dramatiskt inte alltid givande tillstånd
innan mekanismen utlöser sig och handlingen
rusar mot sin klimax.
Bildmässigt har också filmen en sådan
konkretion och skönhet, förhöjd genom den
mustigt dämpade koloriten, att den aldrig kan bli
helt likgiltig. Det vilda berglandskapet, så olikt
den populära föreställningen om Spanien, har
fångats in i ståtliga kamerasvep och dekorativt
genomtänkta närbilder. Natur och drama står
i ypperlig korrespondens; de snötäckta
topparna, de av klippblock översållade bergssidorna
med sina trotsiga furor, forsen som störtar fram
i klyftans botten, guerillabandets grotta: i en
sådan omgivning återförs livet självklart till sina
ursprungligaste villkor. Trots en del kulisser
och de präktiga rövarfysionomierna, några
primitivt uttrycksfulla som ansiktena på
bysantinska mosaiker, blir det aldrig något av Fra
Diavolos pittoreska stämning över skådespelet.
Man tror på det som verklighet, en på samma
gång tidlös och högaktuell verklighet, som just
nu gestaltas på samma sätt i andra bergstrakter,
Högsavojen, Jugoslavien, Karpaterna.
Minst tror man på kärlekshistorien, som väl
mer än något annat gjort boken till best-seller
och på vilken också filmen skall göra
publiksuccé. Den är i sin litterära utformning ett inte
helt lyckat uttryck för Hemingways något juve-
nila virilitet men påminner i sin ogenerade
sinnlighet om att erotiken blossar hetast i
dödens närhet. I filmen är kärleksduetterna
mellan Robert och Maria uppsnyggade intill det
könlösa och kan på sin höjd accepteras som
nervlugnande pastorala inslag i en historia som
annars kanske för biopubliken skulle ha tett sig
frånstötande ödslig och grym. Gary Cooper ler
så farbroderligt rart mot Ingrid Bergman och
kelar med henne som om hon vore en liten
moderlös björnunge. Fru Bergman är intagande
i sitt Mariarufs och fräsch som en annons för
hudkräm och tandpasta, men bokens Maria
tänkte man sig kanske inte fullt så
familjeflickaktig. Dock skall erkännas att avskedsscenerna
mellan de älskande, inlagda mitt i den
helvetiska slutstriden om bron, ageras av
skådespelerskan med en äkta förtvivlan som sliter
otäckt i ens redan förut ansträngda nerver.
Denna slutstrid är givetvis det yppersta i
filmen, den och den tidigare utagerade striden
om den höjd där EI Sordo och hans män
för-skansat sig bakom ett hästkadaver. Bättre
stridsscener har väl överhuvudtaget aldrig skådats.
De är av regissören utförda med en
variationsrikedom, ett förakt för alla tekniska hinder och
en blick för den uttrycksfulla detaljen som
förstummar all kritik.
Filmen har med också den ohyggliga
massakern på fascister, som skildras i bokens
tionde kapitel. Det är en magstark sak, ägnad
att framkalla äckel över mänsklig bestialitet.
Man kan fråga sig om det var fair play att
i bild åskådliggöra dessa excesser från den
regeringstrogna befolkningens sida, medan
fascisternas eller som de missvisande kallas i filmen
"nationalisternas" grymheter endast framgår av
Marias i ord återgivna berättelse om hur hennes
föräldrar mördades och hon själv skändades.
Överhuvudtaget gör filmen politiskt ett ytterst
odeciderat intryck. Robert Jordan säger
visserligen några ord om vad kampen betyder för
honom och i ett större sammanhang, men det
är ett ganska matt försök att registrera bokens
obestridliga frihetspatos. Det är bara stridens
rent yttre aspekter som filmen utvunnit något av.
En rad märkliga skådespelarinsatser gör
"Klockan klämtar för dig" till en film som
man vill rekommendera alla dem som hyser
misstro till film som konstnärligt uttrycksmedel.
Den grekiska skådespelerskan Katina Paxinou
är som Pilar i denna sin första filmroll monu-
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
