Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
scenariot och regin. Han har omsorgsfullt
plockat ut och accentuerat allt som förefallit
honom burleskt eller bondkomiskt — men
fullkomligt saknat sinne för den vidunderliga
kraften, glansen och skönheten i dessa
strindbergska prosabeskrivningar. Sådana underbara
partier i boken som slåttern och begravningen
ute på öppna havet, som i en verklig
bilddiktares händer skulle ha blivit pärlor av
filmkonst, har här reducerats till några banala och
intetsägande uppställningar. Den vilda
tragi-komiken i skildringen av bröllopsfesten blir
några buskteatermässiga upptåg. Och naturen
och havsscenerierna och hela skärgården — vart
har allt detta tagit vägen? Var det inte för att
få med det som man vidtalat Einar Malm? Nu
är det inte för mycket sagt, att filmen verkar
som Karlssons bössa, när den klickar på
bryggan vid avskedssaluten för professorn.
Men det är inte bara Hemsö som kommit
hort. Också hemsöborna lyser med sin
frånvaro, så när som på ett undantag, nämligen
Dagmar Ebbesens bra och trovärdigt gjorda
madam Flod. För övrigt vet man sig aldrig
förut i en svensk film ha sett en så
genomgående felaktig rollbesättning. Adolf Jahr, som
på sin tid förstörde "Dunungen", får här göra
en liknande insats, då han spelar Karlsson som
en stinn och lismande schåartyp — då madam
Flod kallar honom "en ung och rask karl"
verkar det rena ironin. Hans kärlekshistoria
med Ida (fullkomligt vanställd i Anna-Greta
Krigströms demimondemask) blir orimlig och
får aldrig ens skymten av den tragik, som den
dock innebär. Värst av allt är dock, att man
låtit Emil Fjellström spela pastorn. Denne
skådespelares högst speciella och mycket
begränsade talang har absolut ingenting
gemensamt med Strindbergs storartat humoristiska
skapelse. Den frodige pastor Nordström med sin
doft av fisk och mylla och brännvin förvandlas
till ett underligt blodlöst spöke — en
teaterschablon av värsta sort. Walléns egen
utformning av Rundkvist till ett skäggigt och
knipslugt troll, som nästan gjorts till en huvudfigur
i filmen, avslöjar på pricken, hur ytligt han läst
Strindbergs "Hemsöborna". Nils Beyer
Lev farligt. Lauritz Falk. Svensk Talfilm.
Det skadar inte en film, att den har en viss
prägel av aktuellt reportage, och det hör till
förtjänsterna i Lauritz Falks filmatisering av
Kiellands spännande roman om den
underjordiska kampen i Norge att den i viss
utsträckning förmår ge ett sådant intryck. Men filmens
(liksom romanens) svaghet är att frihetskampen
endast får lämna stoff för nervkittlande raffel.
Någon djupare verklighetsskildring eller
överhuvudtaget någon dikterisk förklaring av de
upprörande händelser man här får se på nära
håll blir det aldrig fråga om, och till sist
skäms man nästan över att sitta i en bekväm
biofåtölj och avnjuta detta fruktansvärda drama
som en underhållande thriller.
Nu beror detta visserligen i någon mån på
den politiska situationen. En svensk film sådan
som denna får av hänsyn till främmande makt
aldrig låtsas om att det är norrmän och tyskar,
som slåss med varandra. Alla människor
begriper det ju ändå, men just därför blir den
skenbara "neutraliteten" ett konstnärligt minus.
Dramatiskt sett får man aldrig i filmen veta,
varför det är nödvändigt för hjälten och
hjältinnan och deras medsvurna att leva farligt. Hur
otvetydig tendensen än är, finns det inget
verkligt patos i skildringen — de demokratiska eller
patriotiska motiven kommer på sin höjd fram
i en eller annan av Kiellands för övrigt
utomordentligt korta och slagkraftiga repliker. Men
en sådan seen som deportationen av de judiska
fångarna, som spelar så väsentlig roll i boken,
har av politiska skäl måst dämpas ned till några
vaga antydningar. Därför förstår man inte heller
hjältens förvandling från hållningslös dandy till
aktiv kämpe i frihetsfronten — eller rättare
sagt, det blir själva äventyret (och intresset för
"Peter") som driver honom dit och inte någon
upplevelse av att hans land eller några
mänskliga värden är i fara.
Annars kan man visst hålla Falk räkning för
hans rappa och ibland ganska artistiska regi,
låt vara att han har en viss liten naiv faiblesse
för mystiska skuggeffekter. Med klädsamt
allvar spelar han själv hjältens roll. Men någon
idealisk "Peter" är inte Irma Christenson. Hon
kan inte illudera ledande själ i ett livsfarligt
företag — därtill är hennes väsen alltför mycket
iakttagande passivitet. Hon är den idealiska
mot-spelerskan, följsam, intelligent, skeptisk,
humoristisk, känsligt registrerande det som händer
omkring henne — men inte själv aktivt
ingripande i händelseförloppet. Väsentliga för det
relativt goda helhetsintrycket är däremot Elof
Ahrles Rödluvan (kisen i heroisk upplaga) och
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
