Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
han kravlar sig uppför dynbranten, och
sand-skredet, som för hans hallucinatoriskt
omtöcknade fantasi (och för åskådarens ögon)
förvandlas till forsande vatten som rinner in
mellan hans spruckna läppar. Uppslagen till bl. a.
dessa scener lär vara lånade från en rysk film
(engelskt namn "These Thirteen"), och så fick
alltså även Ryssland komma med på ett hörn
i ökenkriget. Man minns också Humphrey
Bogart som anföraren; hans skrovliga, ödsliga
ansikte kunde vara en bit av klippmuren
bakom vilken han trycker med sitt maskingevär,
och hans sparsamma leenden är ungefär lika
gemytliga som när en varg blottar tänderna vid
anblicken av ett byte. Georg Svensson
Fantomen på Stora Operan (The Phantom
af the Opera). Arthur Lubin.
Universal.
Gaston Leroux’ skräckroman om den
olycklige violinisten på Parisoperan som, efter att
ha blivit avskedad ur orkestern och fått sitt
ansikte vanställt genom ett syrebad, gömde sig
i kloakkatakomberna för att då och då iförd
mask och slängkappa uppenbara sig i det
ovan-förliggande operaetablissemanget i akt och
mening att genom ett och annat mord lägga
repertoaren till rätta för en i hemlighet älskad
sopran, har filmats förut med Lon Chaney, men
det kan knappast ha varit någonting jämförligt
med denna praktupplaga i färg. Man torde
kunna säga att ett mera idiotiskt nonsens aldrig
påkostats en dyrbarare och mera överväldigande
iscensättning. Man talar om att skjuta sparvar
med kanoner; här har en absolut löjeväckande
amsaga satt i gång en apparat som om det
gällt "Pompejis sista dagar" eller "Borta med
vinden". Men som gargantuansk spekulation
i publikens längtan efter verklighetsflykt är
filmen och dess litterära grundval nästan genial.
Vad kan man inte allt få rum med om man
väljer en opera till skådeplats för ett av
mordvansinne gripet spökes machinationer! Själva
det vardagliga normaltillståndet utgörs ju av
praktfulla operaföreställningar med fantastiskt
kostymerade sångvirtuoser samt dessemellan
intriger i korridorerna och kärleksmöten bland
kulisserna. Nedanför detta glittrande och
välljudande normaltillstånd utbreder sig så som
en serietecknares version av det freudianska
undermedvetna fantomens
grottmänniskohemvist med fuktdroppande gångar, ekande bas-
sänger och en med grotesk konventionalism
inredd studio (hur fick han dit flygeln?). På
ett sådant klaviatur, där skräckkällaren ligger
djupast ner i basen och den ominösa takkronan
högst uppe i diskanten, kan man onekligen
framföra ett slagnummer som för de lyckligt
oblaserade måste vara alla tiders. Det skriks
också skräckslaget förtjust bland åskådarna,
men det bästa skriket kommer från duken; det
är då sopranens höga c övergår i något ännu
högre och otäckt gnisslande när takkronan
ramlar ner på den fullsatta parketten. Den
goda fantomen, som spelas av den ypperlige
Claude Rains, förmår dock inte framkalla någon
nämnvärd ohygglighetsstämning ens när det
sönderfrätta ansiktet blottas i all sin technicolor.
Nelson Eddy uppträder med ovanlig
rörlighet som hjältebaryton, och den kanderat söta
Susanna Foster är den välsj ungande sopranen,
som likt prinsessan i folksagorna förs bort av
bergtrollet. Georg Svensson
De tysta segrarna (Millions Like Us). Frank
Launder och Sidney Gilliat.
Gainsborough Pictures.
Herrar Launder och Gilliat har skrivit
manuskriptet till flera bra engelska filmer, bl. a.
"En dam försvinner", och är i denna
hemmafrontsberättelse även sina egna regissörer.
"Millions Like Us" är alltså tänkt och
författad direkt i filmbilder, det märks också på
det goda resultatet. Filmen handlar närmast om
hur Englands kvinnor gör sin krigsinsats som
arbeterskor i krigsindustrin, hur de tvingas
skrinlägga sina drömmar om romantisk kärlek
i uniform men småningom i förläggningens
prosaiska kamratliv och maskinhallarnas
kollektiv får andra, värdefulla känsloimpulser och
en ny värdighet som fosterlandsförsvarare. Inga
dallrande brösttoner, ingen påträngande
sensmoral och en anmärkningsvärd frihet från
lättköpta humoristiska och sentimentala effekter.
Den centrala kärlekshistorien mellan de blyga
och hjärtans sympatiska ungdomarna (Patricia
Roc och Gordon Jackson) lotsas med
mönstergill taktfullhet förbi gottköpstragikens
blindskär. Till sin bildstruktur är filmen
dokumentarisk. De fritt uppfunna interiörerna från ett
genomsnittligt småborgerligt hem är därvidlag
lika övertygande som de av allt att döma
autentiska miljöerna från fabriken och
inkvarteringen. Georg Svensson
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
