Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
starka, organiserade krafter. Denna
pinnebergs-existens lever i ett svalg av inre och yttre
osäkerhet, men i sitt skriande behov av säkerhet,
lagbundenhet och förströelse söker han sig med
Klitgaards benägna bistånd över på komedins
domäner, inrättar sig efter svåra påfrestningar
komfortabelt under självironins cirkuskupol och
sätter så småningom en ära i att själv kunna
skratta jämförelsevis gott åt de egna
storhetsdrömmarnas ständigt inträffande
västgötaklimax. Klitgaard kan också typen så perfekt, att
han med honom som centralfigur har kunnat
grunda en urdansk marionetteater, där
författarens ryck i trådarna sker enligt konstens alla
regler och med en sådan smidig elegans, att de
estetiska lustkänslorna väcks till liv hos
åskådaren-marionetten. Det gör detsamma om de
uppträdande har historiska kostymer eller inte,
romanpjäsen är alltid densamma — naturligt
nog eftersom "världen" enligt denna
uppfattning alltid är sig lik.
"De röda plymerna" är en historisk roman
från de apokalyptiska napoleonkrigens dagar
med husläraren Sivertsen som huvudfigur och
axlare av manschettproletärens på avbetalning
köpta kappa. Den stackars mannen får
programenligt uppleva många vedervärdigheter,
tiden är som vanligt ond. Danmark regeras av
en hovkamarilla och en militärgalen och
diktatoriskt reaktionär Fredrik, engelsmännen
bombarderar Köpenhamn och lägger beslag på
den danska flottan, "ett skurkstreck som aldrig
skall glömmas". Sivertsen själv hunsas av alla,
arresteras ofta, invecklar sig i spionage och
kontraspionage och blir allmänt misstrodd och
beledd i sina spasmodiska självhävdelseförsök:
är kort sagt allmänt vilsekommen i denna värld,
där "ideal och privatintressen alltid
sammanfaller", ända tills han lyckas slå blå dunster
i ögonen på sin omgivning genom att helt
enkelt vara sig själv och plötsligt finner sig
vara en respektabel och halvt om halvt
imponerande person.
I olikhet med sina svenska kolleger i det
historiska facket försöker Klitgaard inte
imponera med tidstypiskt ålderdomligt språk och
skjuter heller inte i tid och otid fram
mödosamt framforskade kulturaccessoarer till läsarens
beundrande eller uttråkade betraktande.
Människorna i hans roman uppfattar med andra ord
början av 1800-talet lika självklart som vi
uppfattar vår egen tid, och det är kanske det finaste
med denna graciöst intelligenta och ironiska
bagatell, som rymmer så mycket av den äkta
rokokons danska anda. Om ordet underhållning
ännu har kvar någon positiv mening skulle man
gärna vilja använda det om denna bok: ett litet
divertissement, som borde kunna locka de
blå-frusnaste svenska händer till en dubbelt
värmande, lagom diskret applåd.
#
Om Klitgaards roman alltså kan betraktas
som ett vårligt divertissement är Michael
Tejns digra och prisbelönta "Drömmen och
verkligheten" ett mycket ambitiöst och stort
upplagt försök att komma till livs "idealernes
tyranni" och ytterligare utdöma
mellankrigs-periodens många felslagna förhoppningar.
Romanens handling utspelar sig 1917—34, och man
får några för denna epok enligt författaren
typiska livsöden och idéer belysta med hjälp av
en rapsodisk teknik, som något erinrar om den
som Gide använde sig av i "Falskmyntarna".
Liksom Gide vänder sig för övrigt också Tejn
(som dock har en helt annan förkunnelse —
och en helt annan stil) till den unga
generationen och manar den till uppror mot den
äldre generationens vanetänkande och
verklighetsförfalskningar: "Man har sagt oss — och
vi säger våra barn —- att världen är skönare
och fulare än den verkligen är. Gud give att
barnen ville resa sig mot oss och säga: ’Vi ser
en annan värld. Ni drömmer och ljuger. Vi
ser.’"
Den uppgift som författaren har åtagit sig är
betungande och har också betydligt överstigit
hans krafter. Vad som är mest förbluffande är
kanske, att han skildrar epoken på ett sådant
sätt, att man knappast känner igen den, och att
han bekämpar den med många av dess egna
ledande idéer. Det evangelium han predikar är
väl närmast den utopiskt inriktade
psykoanalysens uppfattningar, men i en ganska naiv,
förflackad och småborgerligt tillskuren form.
Han vill strängt skilja mellan drömmen och
verkligheten, men talar själv om verkligheten
med drömmens tonfall; han vill upptäcka
verklighetens lagar men förhärligar närmast en
kvinnlig, vegetativ livskänsla, visserligen ofta
med inspirerade och varma tonfall. Alla
drömmar blir enligt honom förr eller senare utopiska
idéer, och alla idéer är livsfientliga och för bort
från verkligheten: de idébesatta männen i denna
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
