Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bok — den asketiske pacifisten, den
revolutionäre arbetaren, den av sitt verk besatte
konstnären — går alla- mycket grundliga
nederlag till mötes. Vad författaren och romanens
kvinnliga huvudperson närmast söker är väl
den punkt varifrån ingen väg leder tillbaka, den
livstillitens magiska punkt, som vi här i Sverige
närmast förbinder med Karin Boyes namn.
Som berättare är Tejn ganska stillös men
onekligen en begåvning. Han vet mycket om
yttervärlden och kan ge illusion av många olika
yrkesmiljöer men nöjer sig ofta också med ett
enkelt katalogiserande. Hans svaghet är den
alltför lätt framvällande och till sina uttryck
ofta mindre lyckade lyrismen. Ur rent teknisk
synpunkt förekommer också den så kallade
romanslumpen’ i onormalt hög grad. De flesta av
bokens scener är gjorda efter ett mycket enkelt
recept: en reportagemässigt beskriven miljö
som till sin kärna har en alltid personligt känd
men ofta föga originell psykologisk iakttagelse.
Ofta störs man också av föråldrat otympliga
framtidsutblickar i denna stil (som gör bokens
närmaste tvåhundra sidor mer eller mindre
överflödiga): "Han skyndade förbi sig själv
och vågade inte se. Vågade inte öppna dörren
och gå in. Nej, han sköt till den och gick förbi.
Gick för allra sista gången i livet förbi sig
själv."
Även som psykolog väcker författaren
blandade känslor. Man märker att han har tänkt
mycket över livet, och här och där glimtar det
till av en mindre vanlig människokunskap, men
i stort sett är hans figurer ganska
schablonmässiga och representerar en enda egenskap,
som författaren kör med till leda. Det som man
skulle kunna kalla den psykologiska fasaden hos
dessa människor är dock livfull nog, men
försöker man se dem på ryggen när författaren
inte är närvarande sticker halmstoppningen i
ögonen. Bäst har Tejn lyckats med sina
kvinnoporträtt, och det är troligt att han med utbyte
har studerat Lawrence. Scenerna mellan de två
väninnorna Bettina och Charlotte är ovanligt
friska, frispråkiga och målande.
Om man trots dessa invändningar ändå finner
Tejns bok sympatisk och "lovande", beror det
på att den i all sin ofullgångenhet rymmer
påfallande mycket liv och värme. Liksom den
otursförföljde von Hancken kan också Tejn göra
anspråk på vackra talanger och en mer än
vanligt honnett ambition; han har försökt odla
mullbärsträd på den kargaste jord, och sådant
kan inte annat än väcka läsarens livliga
förhoppning om bättre gödningsämnen nästa gång.
Om man sedan betänker att "Drömmen och
verkligheten" är en prisroman, måste man med
tanke på de senaste svenska
romanpristävlingarnas resultat medge, att Tejns bok företer drag
som närmar sig det geniala. Erik Lindegren
Visdom för unga män
Iris Uurto: Kroppens visdom. Översättning av
Th. Warburton. Bonniers 1943.
9:—.
Iris Uurtos subtila romaner, "Farväl Maria!"
och "Den tappra kärleken", utgivna för
omkring tio år sen, hör t: 11 de böcker man minns.
Kala, svarta träd med spända knoppar mot en
röd och stormdiger förvårshimmel — så vill
jag sammanfatta mitt intryck. Temat i båda var
kärleken, och författarinnan ställde mot
varandra en i sitt kärleksliv sund och lidelsefull
ung människa och en hämmad, söndergrubblad.
Själva miljön — ideell och revolutionär men
mycket fattig, nästan proletärt levande
högskoleungdom — var ovanligt fängslande och
påminner inte om något som man känner till
från vårt land.
När Iris Uurto efter några års tystnad
framträder med romanen "Kroppens visdom" kan
man konstatera att hon är samma laddade och
säregna författare som förut, fast mognare.
Hennes tema är fortfarande kärleken. I
inledningen skildras med lustig finsk humor och
spelande ironi den raske Elias Aarö, kontorist
och diktare, som med gravitetiska steg och
självbelåtet sinne är på väg för att lyckliggöra en
ung studentska med ett frieri. Den veka Lea,
i allt ett oskrivet blad, kan inte stå emot så
mycken stormande manhaftig envishet. Hon blir
Elias’ hustru och tror sig också älska honom,
ty hon vet ju ingenting om kärleken. Men
hennes instinkter, hennes kropp är visare än
hennes antagna åsikter, och denna ger på tusen
fina och geniala sätt signal om själens
otillfredsställelse. Elias som efter bröllopet gripits
av en måttlös kärlek till sin unga hustru är
förtvivlad. Till sist går det inte längre,
fördämningarna brister, Lea gråter ut sin förtvivlan
och Elias ser äntligen sig själv med Leas ögon.
Denna plötsliga kris verkar inte på minsta vis
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
