Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
därför att hans hållningslöshet är identisk med
publikens egen och han sålunda bara
artikulerar dess svävande, halvmedvetna innehåll.
Vidare förekommer mera regelrätta
litteraturkritiska analyser, fast spänstiga och saltade,
av Silfverstolpe, Gullberg och Lagerkvist. Ett
knippe helt unga författare, därav ett par
för-lagslösa, behandlas med inträngande intresse:
Thorsten Jonsson, Olov Jonason, Erik
Lindegren, Harald Forss.
Att vara obehaglig är i och för sig en
prisvärd ambition hos en kritiker; allt beror på hur
han är det, med vilken konsekvens, i vilken
avsikt. Ahlgren är det på ett obestridligen
begåvat sätt, men det kan inte hjälpas att man
ibland tvivlar en smula på avsikten, på den
innersta övertygelsen bakom hans hållning. Det
återstår för honom att låta detta tvivel komma
definitivt på skam. Men även om han inte
skulle lyckas därmed vill man långtifrån
undvara honom, inte ens när han väljer en själv
till föremål för sina obehagligheter, nej, allra
minst då; ty dessa obehagligheter är ständigt
tillräckligt haltfulla att rymma nyttig lärdom,
hjälp till självkännedom. Och författare som
inte uppskattar sådan hjälp, även när den
svider, är inte värda att bli behandlade av en
riktig kritiker. Det är risk för att en alltför
beskedlig kritik gör författarna till bortskämda
sensitivor, som reagerar hysteriskt vid minsta
försök att bestämma deras verkliga art och
sammansättning. Men en sådan eftersträvad
ostördhet är farligt självbedrägeri, ty
verkligheten tar ändå förr eller senare ingen hänsyn
till sensitivor. Det är nog sant som Ahlgren
säger "att den stora snöpsaxen vilar aldrig
i svenskt kulturliv", och det är en av hans egna
främsta förtjänster att han undgått "det
överhängande eunuckhotet". Artur Lundkvist
Salta essayer
Axel Strindberg: Genom, denna ruta.
Bonniers 1943. 5:50.
Det är inte för att få underhållning vi
studerar historia, heter det i slutorden till Axel
Strindbergs senaste essaysamling: "Det är
inte avspänning, vi söker i de gamla bladen
utan paroller, som eggar, budskap som lever
över." Axel Strindbergs historieintresse går
stick i stäv mot den tendens att skildra
förloppen från regeringens och de ledande
folkskiktens synvinkel, söm hittills i stort sett har
fallit sig naturlig för den akademiska
historieskrivningen. I sitt senaste arbete går han ända
därhän att frånkänna termen "svenska folkets
historia" all mening, om den inte får
innebörden "oppositionens historia". Det är kanske
klarare tänkt än det är formulerat, ty
oppositionen har i vårt land liksom utomlands tagit
sig de mest skilda former, och den har inte
genomgående tenderat i den rationellt
humanitära riktning, som för Strindberg blir identisk
med historiens mening. Vid mer än ett tillfälle
har som bekant upplysningen varit bättre
företrädd på höjderna än, längre ner. Vad Strindberg
har i tankarna är naturligtvis den sociala
kampen, "klasskampen": han har i sina tidigare
arbeten försökt klarlägga skilda åldrars
"eftersatta" samhällsklassers verkliga läge samt deras
strävan att vinna ökad makt och förbättra sin
ställning. En av essayerna i föreliggande
samling erinrar om den uppmärksammade debatt
rörande det historiska värdet av Vilhelm
Mobergs "Rid i natt!", som Strindberg i viss mån
hade stått fadder åt.
Strindberg ger en god bild av vad han
menar genom att obarmhärtigt kritisera den syn
på Sveriges historia, som ges i Folkberedskapens
korrespondenskurs "Den svenska livsformen".
Motsättningarna i det förgångna har där slätats
över och svenskarnas benägenhet för
kompromiss och "lätthet att förhandla" så mycket
kraftigare understrukits. Förf. ger exempel som
onekligen berättigar honom att tala om
"natio-nalromantiska och antiintellektuella inslag".
Man ger honom även rätt i hans skarpa
bemötande av försöken att sammanställa
lojaliteten mot det demokratiska Sverige med tron
på en uppenbarad religion på sådant sätt, att
den förra inte skulle kunna tänkas utan den
senare. Med rätta framhålls, att många av de
drag i vår mot rationalism och humanitarism
tenderande demokrati ivrigt har bekämpats av
vårt lutherska prästerskap.
De mångas, de "eftersattas" kamp för makt
och deras gradvisa förverkligande av sina
önskemål är onekligen en mycket väsentlig aspekt
på världshistorien. I den ypperligt skrivna
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
