Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
pojke ut på Plac Napoloana och sökte gråtande
sina föräldrar. En SS-man ur kedjan som
omgav kvarteret, en några och tjuguårig man med
trevligt utseende, lade märke till pojken. Han
gick då fram till en avloppstrumma, tog av
locket, kallade till sig pojken och stötte med en
enda spark ner honom i trumman. Sedan lade
han med den lugnaste min i världen åter på
locket och gick tillbaka till sin plats i kedjan.
Av de övriga SS-männen var det ingen som
reagerade, ingen som ens fäste sig vid hans
handling. Det föreföll som om de ansåg det
lika naturligt att stoppa ner en judepojke i en
avloppstrumma1 som att dräpa en kackerlacka."
Man måste ge författaren rätt i, att nazisterna
i fråga om morden på judarna räkna med den
mänskliga fantasiens otillräcklighet vid en
eventuell uppgörelse efter kriget. Alla förberedelser
äro vidtagna för att utplåna spåren efter
förbrytelserna och pulvrisera dödsfabrikerna; de
lära redan vara underminerade. Och Norwid
har intressanta saker att berätta om de
camou-fleringsplaner nazisterna gjort upp med tanke
på ett nederlag. Alla brottslingar komma att
utrustas med falska legitimationshandlingar och
omskakas i det tyska folkhemmets väldiga
karamellburk, så att det inte står i mänsklig
förmåga att uppspåra och bestraffa dem.
Tänkbara ögonvittnen, som inte själva varit
engagerade i brotten, ha undanröjts. I detta
sammanhang noterar man med tillfredsställelse, att
Katynaffären av författaren och hans landsmän
i hemlandet genast genomskådades som ett tyskt
propagandatrick. Men annars är nog det hat
mot Sovjetunionen och den fullkomliga brist på
förståelse för dess ståndpunkt, som författaren
själv lämnar prov på och tillägger hela sitt folk,
något av det ur polsk synpunkt mest tragiska
i hans berättelse. Ty hur skall Polen överhuvud
kunna räkna med en framtid, om det bibehåller
en misstrogen och hatfylld isolering i
förhållande till den mäktige grannen i öster — man
räknar väl ändå inte med tysk vänskap efter
kriget? Den frågan har författaren inte gått in
på, och det röjer bäst de visserligen
förklarliga känslornas makt över det politiska
realitetssinnet.
Det skräckdrama Norwid själv spelat med i
— flera misslyckade flyktförsök, besök i Gestapos
tortyrkammare, arbetsläger i Gdynia — ger
emellertid eftertryck och tyngd åt hans sakrika,
unika, överväldigande verklighetsskildring. Den
blottar också till vilken oerhörd grad
mut-systemet har utvecklats och därigenom på sitt
sätt vräkt undan alla illusioner om nazisternas
s. k. socialism: de förmögna befolkningsgrupper
i Polen, som författaren haft turen att tillhöra,
har kunnat tillskansa sig oerhörda förmåner och
ofta kunnat rädda sitt liv tack vare mutorna,
medan de medellösa haft det vida sämre ställt.
Denna rapport från 1940-talets Europa
kommer Dantes Inferno att framstå som en rosig
idyll; den anbefalles till benäget studium åt alla
svenska män och kvinnor som äro mogna,
tänkande människor — samt dessutom alldeles
speciellt åt tidningen Dagspostens redaktion,
läsekrets och sympatisörer. Holger Ahlenius
Franska krigsfångar i
Tyskland
Fernand Boutier: Fångenskap 1940—43.
Översättning från författarens manuskript
av Thure Nyman. Bonniers 1944.
3:75.
Marcel Noutary: Jag var Hitlers slav.
Översättning från författarens manuskript av
Richard Matz. Natur och Kultur
1944. 3:—.
Marcel Haedrich: Barack 3 Rum 12.
Översättning från franskan av Hugo
Hultenberg. Ljus 1944. 6: 75.
Då den franske journalisten Georges Gherra
vid årets början utsände sina minnen från tre
års vistelse i de tyska krigsfångelägren, hade
han turen att vara den förste i sitt slag, och
hans konstlösa berättelse hade sin styrka i
rikedomen på detaljer och iakttagelser. Exemplet
har manat till efterföljd. Ytterligare två av de
franska flyktingar ur tysk fångenskap, som vi
haft glädjen att välkomna i Sverige, ha nu
producerat sig i ämnet. Man förstår mer än väl
deras behov att lätta sina hjärtan, även om de
inte ha så mycket att tillägga.
Fernand Boutier är en posttjänsteman, som
togs till fånga vid Dunkerque. Även han
berättar om utplundringen av fångarnas
familjeminnen och personliga tillhörigheter, om
undernäringen, ohyran och mutsystemet, om den
brutalitet varmed man hetsar hundar mot fångarna,
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
