Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
om det hårda arbetet hos bönderna, om de
upprepade flyktförsöken och fängelsestraffen.
Boutier har dessutom vistats i det galiziska
strafflägret Rawa-Ruska, där svälten bringade
fångarna till desperation, där man i början fick
stå i kö två timmar för några droppar vatten,
och där de till slut voro 14 000 människor om
en enda vattenkran! Han har haft kontakt med
en polsk-judisk läkarfru, som jämte tusentals
rasfränder sändes bort till slakthusen i öster,
och är sålunda ett värdefullt ögonvittne till
dessa spöktransporter, markerade av lik längs
järnvägsspåren. Av särskilt intresse är vad han
berättar om sina försök att skada tyskarnas
moral och drypa tvivlets gift i deras öron — det
har varit ett långtifrån betydelselöst
undergrävnings- och termitarbete av tusentals franska
krigsfångar, som blott med detta svaga vapen
kunnat tjäna sitt land. Att såväl tyskarnas som
fångarnas moral står i växelverkan med
världshändelserna, har även Boutier kunnat iakttaga,
liksom också den exempellösa behandlingen av
polska och ryska fångar, bland vilka
dödligheten nått skrämmande höga siffror.
Marcel Noutary är en student, som blev
fånge i Vogeserna. Av Tysklandsdokument
innehåller hans bok i huvudsak detsamma som
Boutiers, med större färgstyrka lagd på
jordbruksarbetets hårdhet och det avskyvärda i att
hetsa hundar på försvarslösa människor. De
tyska fångvaktarna tyckas vara sig lika överallt,
och här och där stöta de franska fångarna ihop
med tyskar, som i stillhet svära över regimen
men tydligen aldrig skulle ha drömt om att
försöka motarbeta den. Noutarys bok bär dock
tydliga spår av att vara skriven av en
kulturmänniska. Med både humor, charm och
stilistisk finess återger han de skiftande stämningarna
bland sina olycksbroder, kamratlivet, de
sorglustiga skämten, soldatvisorna, den
oefterhärmliga och okuvliga franska blaguen, vänskapen
med de färgade, som chockerar tyskarna och
alltid synes dem lika ofattbar men i
verkligheten utgör ett av fransmännens adelsmärken.
Med särskild uppbyggelse läser man om den
franska fångkolonnen, som möter ett tyskt
regemente, fullt av kraft och spänst och segrarens
övermod, men som vid mötet, trots sin
utmattning och sitt elände, stramar upp sig i
noggrann marsch till tyskarnas sång. Tyskt väsen
i ett nötskal får man i den anklagelse för
grymhet mot djur som häftades vid Noutary, då
han dödat några grodor för att stilla sin hunger
— mot människor får man som bekant vara hur
grym som helst! Både Boutier och Noutary
betyga, att den engelska uthålligheten,
bombraiderna och radioglimtarna från de Gaulles
högkvarter voro de viktigaste faktorerna då det
gällde att hålla krigsfångarnas mod uppe.
Översättningen av Noutarys bok har erbjudit
stora svårigheter, som klarats med glans av
Richard Matz.
Marcel Haedrichs bok har en helt annan
karaktär än samtliga de andra. Den är ensam
om att vara en litterär och konstnärlig produkt.
Men dessutom är scenen där ett officersläger,
där frånvaron av kroppsarbete och annan
sysselsättning gör tillvaron på en gång lättare och
mera monoton och samtidigt ger tillfälle till
mer själsliv än vad de ständigt dödströtta meniga
ha råd att kosta på sig. Här har en riktig
författare hållit i pennan och givit en studie i
fångenskapens, isoleringens, hemlängtans, den
påtvingade intimitetens psykologi — allt i bästa
franska stil med diskret men ändå
genomträngande skärpa i personteckningen och med
inslag av intellektuell spetsfundighet och debatt.
En rad skickligt individualiserade gestalter
skymta förbi, och läsaren får om också blott
en aning om vars och ens förmåga att bära
prövningen, om arten av hans förbindelser med
hemmet, om hans politiska och religiösa behov.
Man sysselsätter sig efter förmåga med
studiecirklar, lektyr, föreläsningar, lektioner, men
hungern väver ständigt in sin trista melodi i alla
deras förehavanden, den materiella hungern,
som tillfälligt stillas av paketen hemifrån, och
hungern efter nyheter, som kommer
ryktesbildningen att florera så yppigt. Hustrubrevens
inverkan på livsmodet är en särskild historia; ett
tanklöst nedkastat: Jag har haft så roligt, kan
bryta ned en fånge för dagar framåt.
Mindre angenämt berörs man av författarens
återkommande anklagelser mot sitt land och
dess förmenta förfall — tiden att tvätta det
smutsiga linnet är sannerligen inte inne så länge
det står en enda inkräktare kvar på Frankrikes
heliga jord! Om tyskarna säges här inte ett
ord, och inte heller röjer författaren orsaken
till att han lyckats bli hemskickad. Med den
misstro som förhållandena uppammat skulle
man av denna tystnad lätt kunna sluta att
Haed-rich gjort tyskarna några tjänster och sålunda
vore en dålig fransman. Men häremot talar det
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
