Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Stina Aronson: Den andra flickan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRA FLICKAN
klara bassänger.) Ty ännu kunde man inte
vänta öppet vatten på en sex, åtta veckor.
— Till dess har våren knäckt fler än henne
här, resonerade läkaren.
Han räknade över sina patienter som en
barnskara. Och han tänkte framåt mot den
lappländska våren, som han aldrig sett, och
föreställde sig hur han skulle lära känna
varenda kvadratmeter av det väldiga
sjukhusområdet så fort marken blev bar.
Liksom förut stod han och iakttog det tärda
ansiktet på kudden. Där fanns intet av dödens
hemlighetsfulla hökfysionomi. Kinderna var
smalt rundade som magra barnakinder. Nu
hade händerna börjat plocka på lakansfållen.
Bröstet arbetade upp sig som en nött maskin,
och en ojämn andhämtning kom i gång.
Flickan var orolig. Hon jämrade sig och
spjärnade emot sitt uppvaknande. Hon knep hårt
ihop ögonen för att slippa det.
Medan hon klarnade tog läkaren ett steg
fram till fönstret och drog de oblekta
lärfts-gardinerna en smula isär. Morgonljuset kom
instörtande med en fart som om det stått på
pass. Utsikten från fönstret var strålande. Han
dröjde kvar där, fascinerad av det sköna
fjället i nordväst. Det såg inte ut som
sicksackbranta fjäll på vykort utan hade den
jämna formen av en kulle. Skuggor i violetta
våder klädde sluttningarna, hjässan var en
rosa spegel. Träskets is ledde dit som en gata,
sopad i ottan av morgonvinden. Alla höjder
utmed stränderna krusades av låg, svartgrön
tallskog. De ångade så smått av tinsnö.
Allesammans var vågigt långsträckta och hade
kanske väckt en känsla av enformighet, om
inte fjället höjt sig förhärligande över dem.
I den stilen spekulerade emellertid inte
läkaren. Han spelade inte ut några tvivel, ty
det hade han inga. Han fylldes av sällsamt
allvar inför ödemarkens ansikte. Hjärtat
bultade i honom som om hans öde varit bundet
till detta. Dessa vidder. Emot dem var det
största krig maktlöst. I öster och väster låg
de, höljda i silvrig skare.
Sängen stod på sidan om den klara
solstrimman. Trots detta trängde ljuset in i den
sjukas medvetande. Nu hördes också slamret
av tallrikar och tillbringare, ty
frukostvällingen serverades. Ringningar ljöd i
korridoren utanför dörren. Den nya dagens ande
bröt sig med våld in i det avstängda rummet.
Då slog flickan upp ögonen. Hennes blick
var blå och vädjande. När läkaren kom fram
till henne, blev den glad som en liten flickas.
Hon välkomnade honom och var mån om att
han skulle märka det. Hon kunde röra en sten,
tänkte han. Gång på gång stod hennes uttryck
för honom senare under dagens lopp. Ty han
var inte sådan att han lätt gjorde sig lös ur en
stämning. Däri liknade han ödemarken själv.
— Du sov när jag kom in, sade han.
— Jo, jag tror det...
Till vilken som helst av de andra unga
kvinnorna på avdelningen skulle han ha sagt:
fröken sov när jag kom. Men Asta kallade
han för du. Ty hon var lik en sårad fågelunge,
som man lyfter upp i sin hand och viskar till:
lever du, lilla stackare? Ingen säger: lever ni,
lilla fågel? Han hade aldrig titulerat flickan
fröken Görlov. Ty första gången han såg henne
låg hon på en ungdomssal, och han fick i
hastigheten för sig att hon var ett barn. Sen
kom han ju underfund med rätta förhållandet.
Men han hade aldrig uppfattat henne som en
vuxen kvinna. Hon kände det och blygdes
ibland. Hon var den lilla. Hon var den
flämtande själen som tappat bort sitt jordiska
namn.
— Men nu är du i alla fall klarvaken, sade
han. Kanske det är något du skulle vilja ha?
— Nej tack.
—• Kaffe? Vi kan skicka ner i köket efter
kaffe åt dig?
— Nej tack.
Ibland hände det att flickan önskade sig
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
