- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
481

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Stina Aronson: Den andra flickan. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN ANDRA FLICKAN

dockor. Om söndagarna gick hon klädd i en
röd blus därför att hon var frälsningssoldat.
Hennes ansikte såg otroligt tanklöst ut. I mäns
närvaro skrattade hon oavbrutet bara för att
hon inte kunde låta bli. Hon glömde alltid
någon sked eller gaffel och sprang ödmjukt ut
i köket efter dem. Hennes språk var
norrbottensdialekten, som hon talade med massor
av saliv i munnen. Hon sade:

— Ni schku tro vi får kalas. I dag kommer
ingen att klaga på maten, det schäjer schyster.
Gissa vad jag har? Palt. Jo palt, jo, jo ...

Och hon fällde upp mekanismen, som höjde
sängens huvudgärd, med ett triumferande klirr.

Rätten bestod av degiga klimpar av potatis
och kornmjöl, simmande i gult smältsmör.
Den betraktades som en läckerhet av det
fattiga folket. Asta såg ner på tallriken genom
sin Iena bruna ögonfrans. Vad hon kände var
inte hunger men i alla fall begärlighet, och
hon hängav sig åt den naiva lystnaden med
uppflammande styrka. De ätandes glupskhet,
som hördes in, drev på henne. Hennes
kraftlösa fingrar grep efter gaffeln. För den andra
flickan var det likadant. Tuggan spände ut
kinden som en fågelkräva. Och när hon skulle
tvinga sig att svälja ner den, blev ansiktet vått
av svett. Frälsningssoldaten hade stannat kvar
för att passa dem. Hon vickade på snedgångna
skor från den ena bädden till den andra,
medan hon talade till de två unga kvinnorna
som till barnungar:

— Nu schku ni tävla i aptit å bräcka
varann! Nu schku ni vischa vem som är värscht!

De tog förslaget på fullaste allvar som
sjuklingar gör med löst prat. Även finnflickan,
som var trög att fatta och räknade världslig
ävlan för synd, fick en glimt i ögonen. Båda
drog portionerna till sig och gjorde
ansträngningar för varandras skull. De låtsades äta av
hjärtans lust, ty den ena ville sporra den
andra. Frälsningssoldaten strålade med sitt

infantila ansikte. Asta var den som vann. Då
skämde frälsningssoldaten ut den andra flickan

på lek och försvann flinande med brickorna.

*



Några minuter senare rådde tystnad på
avdelningen. Ringklockan teg och biträdet hade
två timmar fritt, då hon stack över till andra
lediga kamrater. Dagens förnämsta liggtur
hade börjat och absolut stillhet var påbjuden.
Det stora huset lade sig till ro som en
dresserad hund. De flesta sov middag, men
somliga låg vakna och längtade hem. När signalen
till uppstigning ljöd, var det som en ny dag
hade gått in. Ett sorl uppstod. Kvinnor
trängdes i tvättrummet, barn stojade, nykomlingar
visades till rätta, steg korsade golv och
trappor. Från sluttningen nedanför huset hördes
tramp och karlröster. Männen fikade alltid
efter att få komma ut och röra sig i det fria.

Men den frid som rådde i isoleringsrummen
var djupare än förut och så stor att den
gjorde sig själv ostörbar.

Vänskapen växte mellan de båda flickorna
därinne. På något sällsamt sätt hade den sin
styrka i att båda var döende och ingendera
förstod den andras språk. Av det som borde
skilja dem ohjälpligt befästes deras
innerlighet. Kanske också av att dörren mellan dem
fick stå öppen hela dagen numera. Därigenom
var det som de i hemlighet gått ut ur huset
tillsammans och strövat sina egna vägar som
de ville.

Ingendera hade en tanke på att detta
innebar en ofantlig förändring. Ty det hade varit
annorlunda. För tre fyra månader sen, medan
båda hörde till de uppegående, hade de knappt
hälsat på varann. När de möttes på den tiden
var det inte med igenkännande utan med alla
livets olikheter: i kläder, i tal, i själanöd.

På besöksdagarna föresvävade det den andra
flickan att någon av hennes anhöriga kunde
vara med tåget. Hon trodde det inte, men ändå

2 blm 1944 VI

481

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0497.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free