Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Henry Olsson: Det klassiska Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KLASSISKA VÄRMLAND
skogars natt." Och det är helt i denna anda
som Geijer talar om Värmland som ett nytt
land: "Man skulle ej tro, att det var så länge
sedan Olof Trätälja där först satte yxan till
skogroten. Han går där än i dag." I den andan
var det också som bl. a. brukspatron Myhrman
och kronofogde Branting 1803 varit med om att
stifta värmländska hushållningssällskapet, som
under 1810- och 20-talen upplevde en
glansperiod under landshövding Wingårds ledning.
De värmländska herrgårdssläkter som mötte
nästa stora lågkonjunktur befann sig i en helt
annan situation. De hade länge setat på
undantag och tappat pioniärtidens anda; genom sin
vägran att anpassa sig efter rationaliseringen
liknade de mera den livsodugliga överklassen
i Tjechovs "Körsbärsträdgården", som inte ville
låta yxan gå. I Frödings fall blev det till en
konflikt mellan den nya tidens effektivitetskrav
och allt det undergångsmärkta hos hans släkt,
som blev av största betydelse för hans tragiska
livskänsla. I andra fall lämnade de gamla
egendomsherrarna med sårigt sinne sina gods och
närde i landsflykten stämningar av självförakt
och ruelse som hindrade en nykter bedömning
av det skedda. Det är i den jordmånen som
romantiken skjuter fart och "Gösta Berlings
saga" får sin tillblivelse. Först så småningom
släpper skamkänslan och tillåter åter en fri och
verklighetstrogen syn på händelserna. För Selma
Lagerlöfs del är det framför allt i
mårbacka-serien man möter den klarögda och otvungna
skildring som skingrar romantiseringens
dimmor. Men där bakom ligger en långvarig
utvecklingsprocess, och en etapp skönjer man
t. o. m. i "Jerusalem", varom Selma Lagerlöf en
gång yttrat (enligt vad biskop J. A. Eklund
meddelat mig) att dess myndiga och betänksamma
dalabönder, så olika sagans fantastiska
persongalleri, haft modeller bland fryksdalsallmogen.
Med denna realistiska utveckling övergår hon
faktiskt till samma ståndpunkt som Tegnérs i
"Svea" och Geijers i "Minnen".
5
Vill man till slut i en pregnant formulering
sammanfatta bilden av det klassiska Värmland,
stannar man kanske helst inför Geijers
"Minnen" och följande passus:
"Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid
kommer ihåg, att knappt en halv fjerdingsväg
från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det
var, för den, som blott kan åka i vagn, ändan
på den odlade mänskligheten."
Det gamla Värmland var den odlade
mänsklighetens ända, ett koloniland, ett gränsland.
Vägen som tog slut — det är den träffande
bilden. Det betydde en nästan fullkomlig
isolering som tillät en fri och ohämmad utveckling
av de personliga egenheterna. Men järnbruken
betydde också rörligt liv, arbete och föda för en
fattig allmoge, kol- och tackjärnskörare i långa
rader och många främmande och vilsna fåglar.
Där fanns kavaljerer och original, spelmän,
kvickhuvuden och gyckelmakare, tyskar,
valloner och finnar. Av finsk härstamning var
t. ex. (enligt Nils Keyland) ett halvt
legendariskt folkligt musikgeni som Lomjansguten, som
så typiskt företräder den lyriskt musikaliska
ådern hos inbyggarna. Lynnenas rörlighet är ofta
omvittnad och återkom åtminstone hos många
av provinsens genier. "Ögonblickets genius" är
den formel Geijer finner då han vill
karakterisera Tegnér. "Han föreföll mig såsom ett
naturväsende, såsom en grann fågel, såsom en genius
med glänsande vingar." Om Olof Hermelin, den
lärde och betydande värmlänningen, berättas att
han fick sitt familjenamn genom att uppta ett
öknamn som givits av kamraterna på grund av
hans ovanliga livlighet. Och om Adolf Noreens
spelande och vitala väsen har någon sagt att han
inte kunde tänka på honom utan att samtidigt
tänka på en ekorre. — Med fantasirörligheten,
temperamentet och materialets rikedom blir det
mindre gåtfullt att värmlandsdikten är motsatsen
till entydig, är dubbelbottnad och komplicerad.
Men däri ligger till slut också dess storhet.
3 blm 1944 VI
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
